Windhoek, 021024 (IPS) – Aids-aktivister i Namibia kritiserar regeringen för att den inte ger hiv-smittade människor tillgång till medicin.
Men Libertine Amathila, hälso- och socialminister i landet, förnekar att regeringen har försenat medicindistributionen. Hon hävdar att regeringen har ett avtal med Brasilien om leverans av så kallade antiretrovirala mediciner som kan hindra att gravida kvinnor överför smittan till sina barn.
– Vi behöver ordentlig planering för att försäkra oss om att varje patient som börjar ta medicinen har konstant tillgång till den, eftersom alla avbrott i behandlingen kan leda till att resistenta virus utvecklas och sprids, säger Amathila Namibia är ett av de länder som har drabbats hårdast av epidemin i Afrika, men landet släpar efter när det gäller att tillhandahålla antiretrovirala mediciner till människor som lever med hiv och aids.
Det första registrerade hiv-fallet i Namibia kom 1989, och sedan dess har mer än 230 000 människor smittats, i en befolkning på 1,8 miljoner invånare.
Bara under förra året registrerades 30 000 hiv-relaterade dödsfall i landet.
Men stödgrupper för aidssjuka i landet tror att det finns ett stort mörkertal.
De namibiska hälsovårdsmyndigheterna menar att förseningen i distributionen av antiretrovirala mediciner beror på brist på pengar. Namibia behöver mediciner för 3,4 miljarder kronor om året.
Lucy Steinitz, koordinator vid Catholic AIDS Action, en organisation i Windhoek som erbjuder stöd till hivsmittade, uppmanar både regeringen och de ickestatliga organisationerna att arbeta tillsammans för att göra medicinerna tillgängliga.
– Tragedin är att folk vars liv skulle kunna bli längre dör allt för tidigt.
Deras barn borde inte bli föräldralösa i förtid. Och jag tvivlar inte en sekund på att regeringen måste agera snabbare och organisationerna måste börja tala med en röst för att se till att rädda liv. Det är bara genom att arbeta tillsammans som vi kan bekämpa den här epidemin, säger Steinitz.
Och Nepeti Nicanor, forskare och konsult i frågor om hiv och aids, håller med om att det inte är enbart regeringen som bär ansvaret för att det går så långsamt att göra medicinerna tillgängliga.
Hon menar att de ickestatliga organisationerna inte ens försöker besöka byarna på landsbygden, dit de flesta patienter förs för att ses om av sina släktingar sedan de utvecklat aids.
Nicanor är också mycket kritisk mot att både regeringen och organisationerna inte har spridit mer information om hiv och aids på de lokala språken.
– En del av oss säger att vi arbetar med utbildning om hiv, samtidigt som vi aldrig har sovit i en by. Vad kan man bidra med om man inte känner de människor man arbetar med, och som man säger sig hjälpa? Vi måste vara på samma nivå som dem, och leva med dem, så att de kan lita på oss, säger hon.
