020926 (IPS) – 30 miljoner människor i USA är så fattiga att de knappt kan skaffa tak över huvudet och mat för dagen, trots att de arbetar mer än heltid. Barbara Ehrenreich, som i veckan besökte Sverige, har undersökt deras livsvillkor. Skulle Sverige tåla en liknande granskning?
– Jag är överväldigad av hur många här som är intresserade av mitt lands problem! säger den amerikanska journalisten och författaren Barbara Ehrenreich och blickar ut över en fullsatt sal i ABF-huset i Stockholm.
Ehrenreich är i Sverige för tala om sin senaste bok Barskrapad – konsten att hanka sig fram (Nickel and Dimed – On (Not) Getting By in America), som oväntat blev en försäljningssuccé i USA och gavs ut på svenska av det lilla förlaget Leopard förra året.
– De arbetande fattiga är en osynlig grupp i USA, både i massmedia och i politiken. Ingen redaktör var tidigare intresserad av att ta in de artiklar jag skrev om fattigdom, säger hon.
Clintons välfärdsreform, som gick igenom 1996, väckte hos Ehrenreich det engagemang som kom att leda till att boken skrevs. Reformen riktades i första hand mot ensamstående mödrar och skulle eliminera den statliga inkomsthjälpen för kvinnorna. Sysselsättning, menade man, var lösningen på deras fattigdom.
Idag har de allra flesta tidigare bidragstagare i USA inte bara ett, utan till och med två eller tre jobb. Det märkliga är bara att de fortfarande lever under fattigdomsnivån. Lathet var således inte deras problem. Så vad var det?
Ehrenreich undersökte på traditionellt Wallraff-vis dessa kvinnors verklighet under två års tid. Mellan åren 1998 – 2000 tog hon jobb som servitris, städerska, vård- och affärsbiträde. Som minst arbetade hon för en lön på 2,43 dollar – motsvarande cirka 20 kronor – och som mest för strax under 80 kronor timmen. För det billigaste boendet hon kunde komma över, vilket varierade mellan sjaskiga motellrum och hyrd husvagn på camping, betalade hon omkring absurda 2000 kronor veckan. Hennes kollegor trängdes i liknande bostäder med barn och barnbarn, äkta män eller bekanta, för att få ekonomin att gå ihop. En lägenhet var inte att tänka på, eftersom hyresvärdarna utan undantag krävde deposition och förskottshyror på motsvarande 10 000 kronor – pengar som varken hon eller någon av de kvinnor hon arbetade med hade.
– Hyrorna är en konsekvens av att de rika blir allt rikare och kan betala hur mycket som helst för sitt boende. De fattiga tvingas helt enkelt flytta på sig, säger Ehrenreich.
Den verklighet hon avtäcker i sin bok är en miljö där kvinnor – och män – bokstavligen jobbar livet ur sig, utan att på sin lön kunna skaffa sig fast bostad och mat på bordet. Hon vittnar om dubbla arbetspass på upp till 16 timmar, där ”medarbetarna” eller ”lagmedlemmarna”, som arbetarna missvisande kallas av sina överordnade, ibland inte ens ges tid att gå på toaletten, dricka ett glas vatten eller äta. Här kan minsta ovaksamhet – en svordom, exempelvis – straffas med avsked.
– Det finns idag två olika nivåer för moral, säger Ehrenreich. Stjäl du som företagsledare 50 miljoner dollar anses du vara en stor entreprenör. Men längst ner i samhällshierarkin måste du vara ett levande, prickfritt föredöme. Försvinner det fem dollar från kassan på Wal-Mart under ditt arbetspass kommer polisen och tar dig.
Det mest förödmjukande var enligt Ehrenreich dock anställningsproverna. Frågeformulär där den potentiellt blivande ”lagmedlemmen” tvingas svara på frågor såsom ”under det senaste året har jag stulit varor från mina arbetsgivare för en summa motsvarande x dollar”.
– Som jag ser det är det konstigt att inte fler begår brott på sin arbetsplats, när de konsekvent behandlas som kriminella, säger hon. Och därtill kommer drogtestet.
– Det är förnedrande att upptäcka att när man i övrigt kvalificerat sig till det sökta arbetet, så är det ändå innehållet i ens urin som betyder mest, säger Ehrenreich.
I USA kan man sparkas från sitt jobb om man arbetar fackligt. Bara 15 procent av arbetarna är anslutna till facket, jämfört med Sveriges 80 procent. Det finns ingen känsla av ett ”vi”; av att människor tillsammans kan åstadkomma en förändring till det bättre.
– Alla mina kollegor på låglönearbetsmarknaden var övertygade om att just de hade haft en väldig otur, berättar Ehrenreich. Att just deras hyresvärd tog oskälig hyra, att just de fått ett underbetalt jobb för att just de inte hade lyckats skaffa sig högre utbildning. Att de var ett undantag från regeln.
Undantaget omfattar dock nästan 33 miljoner amerikaner, som idag klassificeras som fattiga och tjänar mindre än 84 000 kronor om året, så naturligtvis handlar det inte om individuella misstag eller undantag.
– Vad vi behöver är höjda, avtalsenliga löner, boende och barnomsorg till ett skäligt pris och rimliga sjukförsäkringar för de fattiga. Men Bush tycks inte ens fundera på problemet med fattigdomen i vårt land, och även om han skulle börja göra det, vad skulle han hitta på? Bomba den? säger Ehrenreich.
I efterordet till Ehrenreichs bok skriver Dan Andersson, chef för LO:s enhet Ekonomisk politik och arbetstagares rättigheter, att det är en hemsk verklighet som skildras i boken. Den kan dock inte jämföras med Sverige, eftersom den största majoriteten av arbetskraften i vårt land är fackansluten.
Men de som inte är det, som hankar sig fram på svartjobb, studerar i brist på arbete, som göms i arbetsmarknadsåtgärder? Och de arbetslösa, hemlösa, meddellösa i vårt land?
Individuell lönesättning och drogtester. Marknadsanpassade hyror. Privatiseringar inom sjuk- och socialvård, skola och barnomsorg. Är det någon som känner igen sig? En Wallraff bland Sveriges lågavlönade och fattiga skulle kanske vara på sin plats, inte minst för att ha något att jämföra med om tio år.
(020926)
.
