020916 (IPS) – I mer än 300 år har buddistiska nunnor varit en del av Thailands religiösa samfund, men de väntar fortfarande på att få det erkännande de förtjänar.
Nunnorna, eller mae chi, har fått en viss social status, men nekas fortfarande formellt religiöst erkännande.
Staten ser mae chi som en del av prästerskapet och de har, liksom munkarna, ingen rösträtt. Men det vigda prästerskapet, eller sangha, erkänner inte nunnorna som fullvärdiga medlemmar. Mae chi får inte tolka dhamma, Buddhas läror, och inte lära ut buddism eller utföra religiösa ritualer.
– Vi ser oss själva som en del av prästerskapet som studerar och lär ut dhamma, mediterar och ger samhället andligt stöd, sade Mae Chi Pratin Kuan-Orn, ordförande för institutet för thai-nunnor, som har ägnat sig åt samhällstjänst sedan 1969.
– På grund av nunnornas oklara status och det faktum att vi inte erkänns officiellt, kan vi inte lagligt motta allmosor från människor som följer buddismen, eller få stöd från regeringen för studier och projekt för allmänheten – sådant som munkar gör, sade Mae Chi Pratin.
Detta betyder att nunnor är beroende av munkar, både för sin överlevnad och för att ha möjlighet att driva samhällsprojekt. Nunnorna hjälper till med skötsel av templen, städning och matlagning åt munkarna, men de får inte äta tillsammans med dem.
Mae chi kan inte prästvigas i Thailand. Mae Chi Pratin säger att i 300 år har den thailändska buddismen utestängt kvinnor från möjligheten att bli munkar. Kvinnor som velat följa Buddhas läror i landet har bara haft alternativet att bli nunnor, eller att välja en annan väg. En del har sökt sig till andra buddistiska länder såsom Sri Lanka, där man praktiserar en annan tradition – theravada – och tillåter kvinnor att bli munkar.
Chatsumarn Kabilsingh blev vigd till novismunk i Sri Lanka i februari 2001 och blev Thailands första kvinnliga munk i theravada-traditionen.
Samaneri Dhammarakhita däremot, väckte avsky bland det helt igenom manliga religiösa etablissemanget i landet. De anklagade henne för att kränka den thai-buddistiska traditionen, när hon blev den första kvinnan att munkvigas på thailändsk mark, den 10 februari i år.
Institutet för thailändska nunnor och kvinnorättsaktivister försökte 1991 få parlamentet att behandla en ”nunne-akt”, som innehöll en rad grundläggande föreskrifter för nunnor. Svaret från departementet för religiösa affärer var dock tydligt: ”Det är omöjligt. Nunnor har aldrig nämnts i en thai-buddistisk skrift.”
Men även om det finns de som arbetar för att hindra kvinnor från att få sina religiösa rättigheter, anser många att det faktiskt är tid att se över de religiösa ojämlikheterna i thai-buddismen.
– Att förstå och stödja kvinnors religiösa rättigheter är väldigt viktigt för thai-buddismen, sade Tavivat Puntarigvivat, chef för forskning och utveckling på det Bangkok-baserade World Buddhist University.
Tavivat hänvisade till Buddhas liv, vilket klart erkände de båda könen såsom andligt jämlika.
Han menade att det både finns utrymme och behov av kvinnor i den buddistiska hierarkin. Tavivat sade att nunnor och kvinnliga munkar exempelvis skulle kunna handskas med sociala frågor som munkar ofta har svårigheter med, såsom sexuella övergrepp, prostitution och abort.
Tavivat trodde också att kvinnliga munkar bättre än sina manliga kollegor skulle kunna föra ut det buddistiska budskapet till tjänstekvinnor, och att detta i sin tur skulle kunna motverka de ”opassande relationer” som har uppstått mellan troende kvinnor och det manliga prästerskapet.
– Det är nonsens att påstå att kvinnligt prästerskap skulle kränka religionen. Att uppta kvinnor, som utgör hälften av befolkningen, i religionen skulle göra buddismen till en väg mot ett dubbelt så fridfullt liv, sade Tavivat.
(020916)
.
