020912 (IPS) – – Jag köper vad som helst som är gammalt och till salu! skriker skrotsamlare Mohammed Othman, medan han skjuter sin kärra genom Damaskus gator.
Klockan är 11 på förmiddagen och Mohammeds trehjulskärra – en låda av spånskivor fastsatt på en cykelram – är redan full. I den ligger ett handfat, en grön väggklocka i plast, fransiga gardiner, klädhängare och omaka skor. Inga skatter, det medger han, men det är fortfarande tidigt.
När han rundar ett hörn in i en gränd sticker en gammal kvinna ut huvudet från ett av fönstren på översta våningen i ett lågt hyreshus. Hon håller upp en lampa av porslin. Den är ett arvegods, hävdar hon, och sänker långsamt ner lampan i en flätad korg.
Mohammed inspekterar den och erbjuder henne med en axelryckning 50 syrianska pund, motsvarande cirka 10 kronor. Kvinnan blir rasande och halar upp korgen med lampan med teatraliskt ilskna rörelser.
– Är du galen? Den här vackra lampan är antik! Den är värd tio gånger mer än så! snäser hon. Men Mohammed låter sig inte imponeras. Han bjuder 60 pund. Den gamla kvinnan förbannar honom och slänger igen sitt fönster.
– Folk försöker alltid lura på oss billigt kinesiskt porslin, som de säger är antikviteter, säger Mohammed. Han förklarar att samma lampa säljs på stormarknaderna för 100 pund (20 kronor).
– De räknar med att de en vacker dag lyckas lura någon av oss. Men är vi inte 100 procent säkra på vad något är värt vägrar vi att köpa det, eller bjuder ett extremt lågt pris, säger han.
Den 67-årige fembarnspappan skjuter sin kärra genom Bab Sharki-distriktet på sina lediga dagar. Han tjänar upp till 500 syrianska pund, cirka 100 kronor, på en bra dag. Det är ungefär hälften av vad han får för en veckas arbete på det statliga verk där han jobbar annars.
Förtjänsterna i Bab Sharki är bra, säger Mohammed, för att många nyrika som flyttar in i de hem som tidigare beboddes av den etablerade lågadeln saknar finess och kan inte skilja på kvalitet och skräp. Familjerna föredrar plast framför trä och metall och kan rensa ut hela rum och sälja antika möbler och gamla tillbehör för ingenting.
Men också plast och aluminium har ett värde. Specialisterna köper upp använd plast och metall, separerar dem och samlar på hög till de har nog mycket material för att kunna sälja till fabriker som återanvänder dem.
Utöver återvinningsindustrierna finns den spretiga Souq el-Jouma'a, Fredagsmarknaden, en loppmarknad som drar till sig hundratals Damaskus-bor från låg- och medelklassen. Den livliga utomhusbasaren sträcker sig över en kilometer i det affärsdistriktet på vägen till provinsen Ghouta. Den börjar anständigt i norr med begagnade möbler, husdjursförsäljare och smuggelgods för att i söder förfalla i högar av osorterat skräp, också detta till salu.
– Många människor kommer hit för att leta efter delar att bygga eller laga något med. Det är billigare att köpa delen av mig än att skaffa något nytt, säger skrotförsäljaren Moustafa Hamdi.
En dammsugare kan kosta uppemot 10 000 pund (cirka 2000 kronor) i affären, men sparsamma kunder som söker igenom marknaden kan köpa delar och bygga ihop sin egen för bara motsvarande 200 kronor. Likaså kan ett set med bestick i rostfritt stål i butiken gå på omkring 400 kronor, medan de som handlar på loppmarknaden kan sätta ihop ett omaka för mindre än 20 kronor. Och en livstidskonsumtion av knappar kostar mindre än en bussbiljett till basaren.
– Det finns inga sopor, försäkrar Hamdi förtroligt. Allt har ett pris och det är min specialitet att uppskatta värdet.
Att fynda är inte så lätt som folk tycks tro, säger Mazen Kadri, en amatörsamlare av antikviteter som kommer till marknaden varje fredag. Handlarna har ett sjätte sinne för varje saks inneboende värde och de låter sig aldrig luras.
– Människor som slänger bort saker vet inte vad de är värda, säger Kadri. Men var så säker – det gör de som köper, säljer och byter dem.
(020911)
.
