Peking, 020909 (IPS) – Kinas arbetare är hårt slitna på grund av överarbete. Men ingen inom det parti som kallar sig proletariatets förtrupper lyssnar på arbetarnas klagomål eller protester.
Wang Yingjun brukade arbeta 17 timmar om dagen som städare på en tåglinje i nordöstra Kina. En av hans kollegor, 23-årige Han Lijun, svimmade av utmattning medan han rengjorde tågfönstren. Han ramlade ner på spåret och avled. En annan kollega som avled på jobbet förklarades ha dött på grund av överarbete.
Wang och 16 av hans kollegor klagade över de omänskliga arbetsförhållandena hos ledningen. Svaret kom snabbt – Wang och en av hans kollegor pekades ut som gruppens ledare, och de avskedades.
Nu är Wang arbetslös och saknar möjligheter att försörja sig. Det är ett öde han delar med miljontals arbetare som förlorat sina arbeten i samband med de snabba ekonomiska reformerna i Kina. Officiellt ligger arbetslösheten på 3,6 procent. Men många ekonomer anser att den i verkligheten är närmare 10 procent. Från att ha varit garanterade arbete och pension och beskrivits som den kommunistiska nationens hjältar har de kinesiska arbetarna ställts inför en osäker och svår framtid.
Många förlorar sina arbeten då de statliga industrierna rationaliserar, medan andra förlorar sina anställningar som straff för att de beklagar sig över arbetsförhållandena – samtidigt som oberoende fackföreningar är förbjudna.
En arbetsvecka får enligt lagen sträcka sig upp till 44 timmar i veckan med minst en ledig dag. Men dessa regler bryts väldigt ofta.
Dödsfall på grund av för hårt arbete rapporteras mycket sällan i de statligt kontrollerade medierna. Men oberoende rapportörer som det Hong Kong-baserade Asia Monitor Resource Centre har dokumenterat ett antal dödsfall på grund av omänskliga arbetsförhållanden – i Shanghai och fabriker i södra Kina. Den internationella arbetsorganisationen ILO beräknar att dödsfallen vid de kinesiska arbetsplatserna ligger på 11,1 per 100 000 arbetare. Det kan jämföras med en siffra på 2,2 per 100 000 i USA.
Arbetarna har på senare tid i högre grad försökt påverka sin situation. Antalet anmälningar om dåliga arbetsförhållanden har ökat. Och arbetarna har allt oftare försökt att organisera sig i oberoende fackförbund, vilka dock snabbt slagits ned.
Det officiella kommunistiska fackförbundet, som är hårt styrt från partitoppen, agerar vanligvis inte alls i samband med arbetsrättsliga konflikter.
– Vi kände ingen på lokal nivå som var villig att hjälpa oss, så vårt enda hopp var att söka stöd från högre ort i Peking, säger Wang Yingjun. Men förhoppningarna om hjälp därifrån grusades snabbt. När klagomålen fördes fram till järnvägsdepartementet i Peking gavs löften om att Wang och hans kollega Li skulle få tillbaka sina arbeten. Väl hemma i Harbin greps de dock av den lokala polisen. De hölls gripna under 23 dagar då de misshandlades och tvingades göra erkännanden. De släpptes inte förrän en lokal journalist börjat undersöka fallet.
Ett år senare går Wang fortfarande arbetslös.
– Jag kan inte försörja vare sig min hustru och son eller mina gamla föräldrar, säger han. – Kommunistpartiets tjänstemän är desamma i både Harbin och i Peking, de stödjer varandra och det finns inget hopp för att arbetarna ska få det bättre.
