020827 (IPS) – Det börjar med några få fladdrande svarta fläckar, men snart täcks himlen av ett svart moln. Det är solnedgång, och de miljontals fladdermöss som under dagen har sovit i träden i Ehotiles-öarnas nationalpark i Elfenbenskusten ger sig av för att jaga insekter.
– De smakar riktigt gott med ris och auberginesås, säger Ahoua Nogbou, fiskare och bonde som bor i närheten av nationalparken.
– Men vi har slutat jaga fladdermössen. De är fridlysta, säger han.
Men för bara två år sedan spelade det ingen roll att fladdermöss, antiloper och andra djur i parken var fridlysta. Det var allmänt känt att byborna tog sig in i parken för att jaga, odla eller samla ved illegalt.
Men i dag, samtidigt som internationella ledare och experter på utveckling möts på Världsmötet om hållbar utveckling i Sydafrika, visar det här lilla hörnet av Västafrika att de mest effektiva biståndsprojekten ofta inte är de som får de största rubrikerna.
Utvecklingsprojekt som utförs med tålamod, som låter lokalbefolkningen delta med sin kunskap och sina åsikter, och som betonar utbildningsaspekter är de som har störst chans att ge varaktiga effekter.
Och i den här nationalparken leder det även till att miljön skonas.
– Vi tjänar pengar på att sälja kycklingar nu, säger Nogbou och pekar på de 130 kluckande kycklingar som han och de andra byborna föder upp i ett projekt som samordnas av Världsnaturfonden, WWF.
Ehotiles-öarnas nationalpark skapades 1974. Dess 25 första år var besvärliga. Öarna ligger i lagunen Aby, och de var en av de viktigaste källorna för mat och inkomster för de byar som ligger vid lagunens strand.
– Folk brukade hoppa i sina kanoter tidigt på morgonen och säga att de skulle ut och fiska i lagunen. Men i stället var de hela dagen i parken, dödade antiloper, och fyllde säckar med fladdermöss. På natten när de kom tillbaka hade de med sig tillräckligt för att ge mat åt familjen och dessutom kunde de sälja lite, berättar Nogbou.
WWF började arbeta med byborna omkring Eholites-öarna i april 2000. Syftet var att hålla byborna utanför parken, samtidigt som man utvecklar alternativ så att de fortfarande kan få den mat och de pengar de behöver.
– Vi tillbringade mycket tid med att prata med byborna, och lyssna på deras behov. Förslagen på lösningar kom från dem, säger Jules Sezan, WWF:s projektkoordinator.
I stället för att predika för folk om hur viktigt det är att skydda miljön presenterade Sezan möjligheten av ett projekt som skulle kunna ge dem mat på borden.
– Under ett helt år utbildade vi byborna om hur de här projekten skulle fungera. Det är det enda sättet att göra det på, säger Sezan.
Resultaten hittills är lovande, och projektet har inte heller kostat särskilt mycket.
De elva byar som ingick i projektet erbjöds ett startbidrag på cirka 110 000 kronor per by. De pengarna kom från den ivorianska regeringen och från en brittisk biståndsorganisation. Varje by skulle därefter bidra med 3800 kronor, antingen i kontanter eller i arbetstimmar.
De flesta byarna har använt pengarna till att starta kooperativjordbruk eller för att bygga anläggningar för att föda upp djur.
På andra håll i landet har kampen mellan bönder och jägare och miljön omkring dem lett till att miljontals hektar regnskog har avverkats. Dessutom har mängder av utrotningshotade djur dödats, och konflikterna har till och med lett till våldsamma sammandrabbningar mellan skogsskötare och bybor.
Och ingenstans är problemet så allvarligt som i landets nationalparker.
Men i Akounougbe, en by med 2 000 invånare vid Aby-lagunen, har bybornas nya grisuppfödning gjort att de kan undvika att åka till nationalparken för att jaga.
– En del folk i byn har försökt att föda upp djur på egen hand. Men vi har aldrig haft något så här modernt, säger Gilbert Affoumin, en av invånarna i Akounougbe, och tittar omkring sig på några av de 26 grisar som byn har köpt med hjälp av pengar från projektet. De står i en nybyggd svinstia av betong med sex rum och tak av palmblad.
Affoumin säger att byn hoppas att vinsten man får när man säljer grisarna ska kunna användas för att föda upp kycklingar och odla bananer och ris.
– Då kan vi verkligen börja tjäna pengar. Och i så fall kanske vi kan bygga en skola och en hälsovårdscentral, säger han.
(020827)
.
