Freetown, 020618 (IPS) – Klockan tio på morgonen den 28 april 1998 var Alpha Kanu, hans fru Fatimata och deras sex barn ute och gick i Kono, i östra Sierra Leone, när de mötte en grupp rebellsoldater.
Kanu tvingades ner på marken. En av soldaterna böjde sig över honom och högg av hans arm, precis över armbågen. Soldaten slog sedan till Kanu med den avhuggna armen och beordrade honom och hans familj att fly. Resten av familjen skadades inte men tvingades se på när Alpha lemlästades.
Det tio år långa inbördeskriget i Sierra Leone var fyllt av meningslös brutalitet. Nästan 4 000 människor lemlästades och bara en tredjedel överlevde, enligt FN. Fler än 50 000 kvinnor tros ha utsatts för sexuellt våld, många våldtogs. Tiotusentals civila torterades och mördades och hundratusentals tvingades fly från sina hem.
Men nu är kriget över och Sierra Leone försöker gå vidare. Över 70 000 rebeller har lämnat in sina vapen under den avväpningsprocess som avslutades tidigare i år. Presidentval har hållits och presidenten Ahmad Tejan Kabbah svors förra månaden in till en andra period vid makten.
Och landet har, med hjälp av det internationella samfundet, lagt grunder för att skapa en specialdomstol och en sanningskommission för att komma till rätta med övergreppen som begicks under kriget.
Alpha Kanu har de senaste tre åren levt i ett läger för personer som lemlästats. Nu ska han och hans familj flytta från ”amputationslägret” i utkanten av huvudstaden Freetown. Han står i sitt mörka, 2,5 gånger 4 meter lilla rum och talar om framtiden.
– Jag känner mannen som gjorde detta mot mig, säger han och höjer stumpen av sin högra arm i luften. – Han är i Sierra Leones armé nu. Men jag tänker på mina barn och vi måste ha fred. Jag förlåter honom. Förlåtelsen är dock inte enbart frivillig.
– Specialdomstolen kommer att hjälpa vårt land. Men jag kan inte berätta för dem om mannen som lemlästade mig. Han har ett vapen eftersom han är i armén. Jag får låta gud slås för mig, säger den idag 38-årige Kanu. Medan Kanu pratar packar hans familj ner deras tillhörigheter. Han ler när ha ser sina barn packa ner kläder i påsar. Morgonen efter intervjun ska familjen hämtas med lastbilar som ska ta dem till ett nytt hem – som en del av det program som finns för de amputerade och krigsskadade. Inte långt ifrån de amputerades läger, nära hjärtat av Freetown där Hall Street möter Elliot Street, står ett hus byggt av rostig metall där det bor tio unga män som fram tills förra året var soldater i kriget. Regeringen hyste in dem i fyrarumshuset för fem månader sedan och de unga männen har hunnit bli goda vänner. De sitter i sitt vardagrum och retar varann för vissa av de smeknamn de hade under kriget; ''Bad Evil'', ''Rapid Fire'' och ''The Slaughterer''. En av männen, Johannes Bahsco, stred för rebellberörelsen RUF, som startade kriget. De övriga kämpade med Kamajors – en regeringsvänlig milis som var RUFs bittra fiender. Bahsco, den smalaste i gruppen, sitter i en stol omringad av sina forna fiender och nya vänner.
– Vi är inte arga på varann, säger han medan han fingrar på sin silverring och röker en cigarett.
– Vi brukade prata om kriget men nu skojar vi mest. Vi pratar mest om vår utbildning nu. Männen är med i ett program som omfattar 50 000 före detta soldater som får hjälp ut i samhället genom utbildning och arbeten.
Bahsco studerar nu på ett lokalt collage. Medan han plockar fram sina böcker säger han att han är oenig med sina rumskamrater i en fråga – han tycker att regeringen ska släppa rebelledaren Foday Sankoh fri. Sankoh sitter för närvarande i fängelse i Freetown. – Om de släpper Sankoh blir freden varaktig. Om de inte gör det, vet jag inte. Regeringen bör inte öppna sår genom en specialdomstol. Sanningskommissionen räcker. Men hans rumskamrat, Edward Macauley, idag ingenjörsstudent, håller inte med. Han stödjer både skapandet av en specialdomstol och en sanningskommission. Att ena ett land och försöka tillgodose alla parters behov är en mycket komplicerad process. Den sydafrikanske juristen Ilan Lax detog i skapandet av sanningskommissionen i sitt land och är idag medlem i den tillfälliga ledningen för Sierra Leones kommission. Han säger att kommissionens framgångar bygger på ”barfotakommissionärernas” arbete. Dessa kommissionärer reser runt i hela landet för att lyssna på medborgarnas klagomål, anklagelser och sorger.
Dessutom behövs pengar. Budgeten för kommissionen har beräknats till 10 miljoner dollar och hittills har det varit svårt att få bidrag från det internationella samfundet.
Men under tiden försöker krigets alla offer samla ihop sina liv och börja om. Kanu strålade av lycka när han satte nyckeln i dörren till sitt nya hus i Hastings, utanför Freetown. En av hans döttrar tittade sig storögt omkring i det stora vardagsrummet med nymålade väggar.
– Pappa, är detta vårt hus? – Jag är så lycklig att jag inte vet vad jag ska säga. Idag börjar det nya livet, säger Kanu. Kanu ville inte vända tillbaka till sin hemby efter kriget. Han och många andra offer hade förlorat familjemedlemmar och hade alltför smärtsamma minnen. Nästan samtliga av de som lemlästades och överlevde har bott i lägret för lemlästade utanför Freetown och de kommer alla att erbjudas nya hem i samhällen som Hastings. Kanus nya hem har kunnat byggas tack vare insatser från Norska flyktingrådet, FN:s livsmedelsprogram, CAUSE Canada, och andra. Nästan alla anser att hjälp från det internationell samfundet är nödvändig för att freden ska bli varaktig i Sierra Leone. Men det Alpha Kanu säger när han går ut genom bakdörren till sitt nya hem är ett uttryck för en gemensam känsla som växer i landet.
– Där ska jag plantera. Jag är trött på att be och få. Jag vill vara självständig, säger han.
