Colombo, 020614 (IPS) – Mohideen Ajimal är en laglydig medborgare. Men han är ändå glad att han bröt mot reglerna mot att bygga nya hus nära havet efter tsunamin som drabbade Sri Lanka 2004. I dag har han byggt upp sin fiskaffär som förstördes i katastrofen.
– Jag är glad att jag utmanade buffertzonen. Nu har jag åtminstone fått igång mitt företag igen, säger Ajimal, som bor i fiskarbyn Sainathimaruthu på Sri Lankas östkust.
Ajimal lyckades inte bara få igång verksamheten på tre veckor efter katastrofen. Inom ett år hade han också byggt ett hus som familjen kunde flytta in i. Och i dag har han det mycket bättre än många andra som följde reglerna, men som fortfarande bor i tillfälliga läger.
Sri Lankas regering bestämde att inga hus fick byggas i en zon som sträcker sig mellan 100 och 200 meter från havet längs landets kuster. Tsunamin som kom på annandagen 2004 dödade 35 000 invånare i Sri Lanka, och mer än en miljon blev hemlösa.
Men buffertzonen blev en känslig fråga, och den gjorde att återuppbyggnaden gick långsamt. Regeringen lovade att hitta mark där de som blivit hemlösa skulle få nya bostäder. Men det visade sig vara en svår uppgift att hitta obebyggd mark på den tätbefolkade ön, och en del av de områden där nya hus skall byggas ligger långt ifrån havet, som är den största inkomstkällan för en stor del av kustbefolkningen.
Världsbanken och Asiatiska utvecklingsbanken sa i förra veckan att buffertzonen har lett till att återuppbyggnaden har saktats ned, och Världsbankens Sri Lanka-chef Peter Harrold sa också att zonen var en viktig anledning till att återuppbyggnaden har varit ojämn, med svaga resultat i landets norra och östra delar.
I de båda östliga distrikten Batticaloa och Ampara behövdes sammanlagt 8694 nya hus som kompensation för de som hade förstörts inom buffertzonen. Hittills har bara 147 kunnat lämnas över, enligt regeringens myndighet för återuppbyggnad, RADA. I det sydliga distriktet Hambantota däremot, har myndigheterna redan tillhandahållit 1366 ersättningsbostäder för de 3107 hus som förstördes inom buffertzonen.
Zonen har nu minskats till mellan 35 och 100 meter från havet.
– Vi hopas att det ska undanröja ett av de största hindren. Tanken är att det ska få det att gå snabbare, säger Ramesh Selliah, som är chef för RADA:s bostadsenhet.
Men buffertzonen är inte det enda som sinkar återuppbyggnaden. – Vi har fått löften om pengar, men det blir förseningar. Vid möten säger biståndsgivarna att de ska få fram pengar, men det tar väldigt lång tid att få loss pengarna ibland, säger Selliah.
RADA har som mål att återuppbyggnaden ska vara färdig i slutet av det här året. Men FN, liksom många biståndsorganisationer, menar att det kommer att ta mycket längre tid.
Många hoppas dock att den långsamma takten kan innebära att det finns tid att ändra inriktningen på återuppbyggnaden. En rapport som gavs ut av mer än 100 gräsrotsorganisationer hävdar att offren för tsunamin har fråntagits sina rättigheter till följd av beslut som har fattats utan att de berörda har fått säga sin mening.
Rapporten menar att buffertzonen har lett till att de drabbade har hindrats från att återvända till sina hem och det som har varit deras levebröd, samtidigt som man exempelvis har uppmuntrat hotell att bygga i samma zon. De drabbade ignorerades när besluten fattades och man antog från myndigheternas sida att de skulle gynnas indirekt av återuppbyggnaden.
“Den största anledningen till misstagen är att man har utgått från att de drabbade ska ses som ’hjälplösa mottagare’, som är beroende av den hjälp de får. De ses inte som människor som själva kan avgöra vilken hjälp som behövs eller som är kapabla att planera och fatta beslut om återuppbyggnaden”, står det i rapporten. Ytterligare en rapport som biståndsorganisationen Action Aid offentliggjorde nyligen bekräftar att de drabbade inte har haft mycket att säga till om. Rapporten belyser att landets östra delar har förbisetts i återuppbyggnaden, och hävdar att de drabbade på östkusten har fått väldigt lite information om planerna.
Action Aid försöker nu få till ett möte för att överlämna sin rapport till landets president Mahinda Rajapakse. – Det är inte för sent att förändra återuppbyggnaden. Vi kan fortfarande få med de drabbade i processen, säger Saroj Dash, som arbetar för Action Aid. Men Mohideen Ajimal, som förlorade två barn, sitt företag och sitt hus i tsunamin, har inget hopp om att få hjälp av myndigheterna. I stället är han glad att han, liksom många andra, tog tag i återuppbyggnaden med sina egna händer.
