Islamabad, 020221 (IPS) – Det ökända flyktinglägret Jallozai i västra Pakistan, som kallades “dödslägret”, står nu tomt. De afghanska flyktingarna som bodde där har flyttats vidare till andra läger.
Men lidandet för flyktingarna, som har flyttats till sex nya läger i närheten av gränsen till Afghanistan, är långt ifrån över.
En del klagar över att de har delats in i etniska grupper, andra klagar över att lokalbefolkningen är fientlig mot flyktingarna, medan en del säger att förhållandena är ännu värre i de nya lägren än de var i Jallozai.
– Förhållandena här är värre än i Jallozai. Vi har mindre utrymme, vintern är hårdare, vi har mindre vatten och det finns ingen möjlighet att få jobb, varken inom eller utanför lägret, säger Abdul Malook, som kommer från Kunduz-provinsen i norra Afghanistan. Han har förflyttats till Bajaur i norra Pakistan.
Malook säger att maten är dyr på de lokala marknaderna.
– Ett kilo kött kostade 45 rupier (åtta kronor) i Jallozai. I Bajaur kostar det 70 rupier. Och ett kilo tomater, som kostade fem eller sex rupier i Jallozai, kostar 20 rupier här.
Dessutom är det svårt för flyktingarna att få jobb i och omkring de nya lägren. I Jallozai kunde de flesta av flyktingarna arbeta i lägret eller vid basaren i närheten av lägret. På så sätt kunde de tjäna ihop lite pengar för att klara sig utöver de otillräckliga matransonerna som de fick från FN:s flyktingkommissariat, UNHCR.
Från UNHCR fick de 40 kilo mjöl, fem kilo linser och fem liter olja per familj i månaden.
– Eftersom vi inte kan få några jobb här måste vi snåla på matransonerna så att de räcker hela månaden. Vi måste äta mindre helt enkelt, säger Dar Mohammad från Mazar-i-Sharif. Hans familj har nio medlemmar.
I Jallozai bodde fler än 80 000 flyktingar, och det blev snart mycket svårt för FN och för de biståndsorganisationer som arbetade där att tillfredsställa flyktingarnas mest grundläggande behov.
Förhållandena i lägret var fruktansvärda för många flyktingar, och många dog av vinterkylan och av värmeböljorna under 2001.
– Jag ville inte flytta till det nya lägret, säger Gul Jana, som var en av de sista som lämnade Jallozai. Hennes make har varit försvunnen i tre år, och hon bodde i Jallozai med sin trettonåriga son. Gul Jana säger att hon inte ville flytta till ett nytt läger eftersom hon skulle vara helt ensam utan det nätverk hon har byggt upp i Jallozai.
Andra flyktingar menar att de etniska kriterier som UNHCR och den pakistanska regeringen använde sig av när man bestämde var flyktingarna skulle hamna bara bidrar till att öka de etniska motsättningarna.
De pashtunska flyktingarna har flyttats till ett nytt läger i Bajaur-området, medan de persisktalande flyktingarna har skickats till läger i Kurram och Khyber.
– Vi är alla bröder. Den här politiken delar det afghanska folket. Vi vill inte leva var och en för sig. Den här segregationen är inte bra för oss, det är en påminnelse om våra traditionella etniska motsättningar, säger Mohammad Anwar, en persisktalande flykting från Mazar-i-Sharif som har flyttats till ett läger i Kurram-området.
Lal Mohammad, en pashtunsk flykting från provinsen Baghlan, håller med.
– Jag ville inte flytta till Bajaur. Jag ville inte vara en del av någon plan som delar upp det afghanska folket efter etniska skiljelinjer, säger han.
En del flyktingar säger också att de pakistanier som arbetar på lägren i Bajaur inte delar ut biståndsmaterialet till flyktingarna, och att de i stället ger det till lokalbefolkningen, som också är väldigt fattig.
– Lokalbefolkningen stjäl till exempel donerade filtar, matlagningsolja och varma kläder. Eller så ersätter de donationer med billig frukt från trakten, eller med rent skräp, säger Torabaz, som kommer från Kunduz-provinsen i Afghanistan.
Men UNHCR och de pakistanska myndigheterna verkar vara tillfreds med de nya lägren.
– Alla grundläggande faciliteter finns i de nya lägren. Vi är helt och hållet nöjda med UNHCR:s arrangemang, säger Sahibzada Mohammad Anis, som sköter flyktingfrågor åt den pakistanska regeringen.
UNHCR planerar nu också att flytta ett stort antal hemlösa afghaner från staden Peshawar och dess omgivningar.
En talesman för UNHCR säger att organisationens personal i Peshawar har märkt en ökning av antalet människor som har registrerat sig för att flytta till de nya lägren.
– Det tyder på att ryktet från afghanerna i de nya lägren sprider sig bland flyktingar i Peshawar, och att de flesta familjer faktiskt är nöjda med förhållandena i de nya lägren, säger UNHCR:s talesman.
En del biståndsorganisationer menar dock att det finns mycket kvar att göra i de nya lägren, i synnerhet när det gäller sjukvårdsinrättningar.
– Vi planerar att tillhandahålla sjukvård för kvinnor och barn, eftersom vi tror att de allra sjukaste inte får någon hjälp av UNHCR:s sjukhus, säger doktor Asad Hafeez, generalsekreterare för Child Advocacy International, som arbetar för flyktingars sjukvård.
– Till skillnad från i Jallozai, där det fanns sjukvårdskliniker i närheten, ligger de nya lägren i avlägsna områden, och de allra sjukaste människorna kanske inte hinner fram i tid när de behöver vård, säger Hafeez.
