010821 (IPS) – Efter det brasilianska landslagets knackiga spel på sistone kommer brasilianerna att få en slags nostalgisk kompensation
''Pelé, atleta do século'' (Pelé: Århundradets idrottsman), ''Garrincha'' och ''Fio de Esperança'' (Tråd av hopp) – tre dokumentärer produceras just nu som kanske kan återupprätta äran i en fotbollsnation som riskerar att för första gången någonsin missa ett VM-slutspel.
Pelé och Garrincha är kända i Brasilien som landets bästa spelare någonsin. Tillsammans vann de VM åt Brasilien 1958, 1962 och 1970.
Den tredje filmen handlar om Telé Santana, en duktig spelare på 50- och 60-talen som nådde höjden av sin berömmelse som tränare för det brasilianska landslaget. Han vann fansens hjärta vid VM i Spanien 1982, även om laget inte vann turneringen.
Garrincha, vars riktiga namn var Manoel dos Santos, är inte lika känd som Pelé i resten av världen, men enligt hans anhängare var Garrinchas spelstil mer spektakulär än Pelés. Hans ben var krumma, och det ena benet var längre än det andra, men på planen gjorde han finter som fick publiken att skratta av glädje.
Garrincha hedrades redan 1963 med en dokumentär som hade titeln ''Garrincha, alegria do povo'' (Garrincha, folkets glädje). Den nya dokumentären om honom regisseras av Paulo Cesar Saraceni, som under 1960-talet blev känd för sina politiskt inspirerade filmer. Saraceni producerar dokumentären för den italienska tv-kanalen RAI, som kommer att visa den i september.
Garrinchas liv, som också dokumenterats i boken ''Estrela solitária'' (Ensam stjärna), av journalisten Ruy Castro, skulle kunna ge material till en komedi likväl som till ett drama. På grund av sina ben fanns det läkare som tidigt försäkrade att Garrincha var allt för handikappad för att någonsin bli bra i någon sport.
Förutom för sin fantastiska teknik är Garrincha känd som en rebell som inte ville anpassa sig efter tränarnas disciplin, men också för att vara den som kommit på många av sina lagkamraters smeknamn.
Utanför planen var han också känd för sina kvinnoaffärer. Han bröt upp från sin hustru och deras sju barn i hemstaden för att leva med den berömda sångerskan Elza Soares. Författaren Castro kallade honom för en sexmaskin, och han avlade bland annat ett barn i Sverige.
Men Garrincha dukade slutligen under för sin alkoholism, och dog 1983, 50 år gammal. Hans fantastiska karriär gjorde honom aldrig rik – på den tiden fanns inte de enorma summor i fotbollen som finns i dag. Dessutom sägs det att han ofta lurades av olika klubbdirektörer.
Pelé, å andra sidan, har klarat sig bättre. I dag är han sportminister i den brasilianska regeringen, och ingen annan än Maradona kan konkurrera med honom om titeln som världens bästa fotbollsspelare genom tiderna.
Om Pelés liv har det redan gjorts en dokumentär – ''Uma historia do futebol'' (En historia om fotboll) – som i år nominerades till en Oscar i klassen för korta dokumentärer.
Nu arbetar regissören Anibal Massaini Neto på en långfilm om Pelé. Han har intervjuat mer än 100 människor, inklusive idrottsmän, journalister, tränare och andra fotbollspersonligheter. Massaini Netos mål är att berätta historien om Pelés liv från barndomen tills i dag.
Förutom att han har grävt i olika filmarkiv och samlat in inspelningar runt om i världen ska Massaini Neto också försöka återskapa, genom foton och animeringsteknik, ett mål som Pelé gjorde 1959, och som enligt honom själv är ett av de vackraste i hans karriär. Det spelades aldrig in på film.
Den tredje brasilianska fotbollsfilmen i år handlar om Telé Santana, de brasilianska fansens favorittränare. Han förespråkade den tekniska fotbollskonst som anses typisk för Brasilien. ''Fio de Esperança'' var det smeknamn han hade när han spelade för Rio de Janeiro-klubben Fluminense 1954.
Filmens regissör Ricardo Picchi, bygger sin dokumentär på mer än 60 intervjuer med Santana, som drog sig tillbaka 1996 sedan han drabbats av stroke.
Med de här tre filmerna kan de brasilianska fotbollsfansen återuppleva gamla storhetstider i en tid då den brasilianska fotbollen plågas av dåliga resultat och korruptionsskandaler.
Kanske kan dokumentärerna återuppliva stoltheten för de fotbollstokiga brasilianerna, men risken är nog stor att de som ser filmerna om Pelé, Garrincha och Santana muttrar och drar en annan slutsats. Det var bättre förr.
(010821)
.
