010807 (IPS) – Homosexuella i Jamaica, som drabbas hårt av våld och diskriminering, hoppas kunna dra nytta av chefen för landets offentliga försvarare, Howard Hamilton. Han säger att han är villig att försvara vem som helst vars rättigheter har kränkts.
Mer än 38 homosexuella har mördats i Jamaica sedan 1980, och hundratals har misshandlats och tvingats lämna sina hem och jobb. J-Flag, en organisation för homo- och bisexuella i Jamaica, har under lång tid arbetat för lagändringar som skulle ge dem samma rättigheter som andra jamaicaner. Men det kan dröja innan de når sitt mål.
Så tills dess har de Hamilton att hoppas på.
– När deras grundlagsstadgade rättigheter har kränkts har de rätt till fullt lagskydd, säger Hamilton.
Enligt grundlagen från 1962 är diskriminering på grund av ras, ursprung eller religion förbjuden. Men det finns inget skydd i grundlagen mot trakasserier på grund av kön eller sexuell läggning.
Homosexualitet är förbjudet enligt lagen i Jamaica, och landets premiärminister PJ Patterson lovade förra året att han inte skulle förändra lagstiftningen.
Pattersons ståndpunkt delas av många jamaicaner, men den har dragit på sig uppmärksamhet och kritik från resten av världen. Landets inställning är i strid med FN:s människorättsavtal som Jamaica skrivit under, och Hamilton menar att landet borde följa de avtal det skrivit under.
Men Hamiltons inställning är inte populär i ett samhälle där homofobin är institutionaliserad, och där homosexuella ständigt utsätts för trakasserier och diskriminering.
Amnesty International listade nyligen Jamaica som ett av tre karibiska länder som har diskriminerande lagar mot homosexuella.
Enligt Amnestys rapport så gör lagar mot homosexualitet att man stödjer ett fördomsfullt klimat, som ökar risken för våldsattacker och andra övergrepp.
Amnesty tog också upp fallet med fyra män som greps för grov oanständighet vid Kingstons internationella flygplats i november 1996 och under 24 timmar hölls nakna till allmänhetens beskådande.
Männen fördes sedan till häktet, där de trakasserades sexuellt. Senare tvingades de städa celler och toaletter enbart med händerna, och deras celler lämnades olåsta så att andra intagna kunde misshandla dem.
Amnesty rapporterar att polisen rutinmässigt trakasserar homosexuella. Många gripanden och olagliga husrannsakningar sker endast för att trakassera och för att skämma ut de drabbade. Offren är ofta rädda för att mötas av ytterligare förnedring och våld, och väljer därför att inte anmäla övergreppen, enligt J- Flag.
Enligt J-Flag är det framför allt i innerstäderna som homosexuella, eller de som påstås vara homosexuella, riskerar att drabbas av våld. Förra året sköts en man ihjäl trots att han flydde in på en kyrkogård i centrala Kingston. För några veckor sedan misshandlades en grupp universitetsstudenter allvarligt, och i en annan händelse hindrade polisen med nöd och näppe två män från att bli ihjälslagna av en folkmassa.
J-Flags verksamhet har retat upp många inflytelserika jamaicaner, inklusive radioprataren och advokaten Antoinette Haughton, som säger att om homosexuella vill ha yttrandefrihet så borde de flytta från Jamaica.
– De vill korrumpera våra barn, och säga till dem att det är okej att leva omoraliskt och äckligt, säger hon. Hennes åsikt får stöd av de traditionella kyrkorna.
Den jamaicanska homofobin uppmärksammades i resten av världen 1993, när reggaestjärnan Buju Banton släppte låten “Boom Bye Bye”, som förespråkade en kula i pannan för homosexuella.
Och en av sommarens största hits i Jamaica har varit TOK:s “Chi Chi Man”, vars text talar om att döda homosexuella genom att “fylla dem med kopparkulor”
På grund av rädsla för våld och diskriminering hade J-Flag inget ansikte utåt, tills nyligen. Organisationens lesbiska taleskvinna, Donna Smith, säger att “jamaicanerna behöver få se att deras bröder, systrar eller kusiner är, eller kan vara, gay.”
(010807)
.
