010611 (IPS) – Ett regeringsprogram för omflyttning av landsortsbefolkningen i Rwanda har tvingat tiotusentals bönder att flytta mot sin vilja, enligt en ny rapport från människorättsorganisationen Human Rights Watch, HRW.
Den regering som tog makten efter folkmordet i Rwanda 1994 beslutade två år senare att rwandier som på traditionellt vis levde utspridda över landet skulle flytta till nybyggda byar, som kallas imidugudu. Meningen med åtgärden är att öka avkastningen från jordbruket och att skapa större säkerhet för befolkningen mot de hutu-rebeller som fortfarande är aktiva. Ungefär 94 procent av invånarna i Rwanda lever på landsbygden.
De nya byarna skulle även skapa hem för hundratusentals återvändande tutsi-flyktingar. Många tutsier drevs i landsflykt under folkmordet, då minst 700 000 människor, merparten tutsier, dödades.
Men mot bakgrunden av dessa lovvärda avsikter har tiotusentals landsortsbor, däribland många änkor och barn, tvingats lämna sina hem för att flytta till byar där det varken funnits infrastruktur eller byggnadsmaterial, enligt rapporten som heter Uprooting the Rural Poor in Rwanda.
Men omflyttningsprocessen verkar ha gått långsammare senaste året, enligt rapporten. Det beror troligen på att det varit svårt att få bistånd till omflyttningsprogrammet sedan det utsatts för kritik. Regeringen erkänner att misstag begåtts under processen, men vägrar överge programmet.
– Den rwandiska regeringen har åsamkat de fattiga människorna ett fruktansvärt lidande, säger Alison Des Forges, HRW:s expert på Rwanda och Burundi.
– Den har också gjort människor mycket arga vid en tidpunkt när oppositionella politiska rörelser växer bland rwandier inne i, och utanför, landet, säger hon.
Enligt rapporten har hutu-rebeller försökt utnyttja den oro som folket känner inför förflyttningarna. De har spridit information där de anklagar regeringen för att skapa “koncentrationsläger” vars syfte är att utrota alla hutuer.
Många familjer som flyttat till de nya byarna har tvingats bygga tält och hus att bo i av plastskynken, lera och pinnar. I vissa fall har människor levt i dessa skydd i tre år.
Nu har situationen förbättrats, men många av invånarna i de nya byarna klagar fortfarande på att de nu har längre till sina fält, till rent vatten och till hälso- och sjukvård.
En person som tvingats flytta säger till HRW att “människor ser inte fördelarna med imidugudu, trots att vi varit på ett antal övertalningsmöten med representanter för myndigheterna. Detta tvingas på oss. Vi har inget att säga till om”.
De som vägrat flytta har straffats, vanligtvis med böter eller fängelse, och sedan har de tvingats flytta i alla fall. Många har tvingats att förstöra sitt hus innan de flyttat, utan att motta någon form av ersättning.
Myndigheterna har också tvingat många rwandier att ge bort en del av sin mark till återvändande flyktingar utan någon form av ersättning, enligt rapporten. De har även konfiskerat land som givits åt tjänstemän och militärer. Syftet med det ska ha varit att skapa större enheter som kan bli mer produktiva.
Ett syfte med den nya byarna är också att skapa samhällen där hutuer och tutsier lever tillsammans. Men hittills är få av de nya byarna etniskt blandade, enligt HRW. Och i de byar där människor från båda folkslagen lever tillsammans har ofta hutuerna tilldelats mindre resurser än tutsierna, enligt rapporten.
Regeringen hävdar att människor inte ska tvingas att flytta, men den har inte straffat de lokala myndigheter som bryter mot den regeln, enligt rapporten.
– Att göra jordbruket mer produktivt är absolut nödvändigt, men processen mot det målet får inte ske på bekostnad av de mänskliga rättigheterna, säger Des Forges.
(010611)
.
