010516 (IPS) – I nordöstra Brasilien är arbete under slavliknande förhållanden i gruvor och på storgods mycket utbrett. Men motstånd finns. När Pureza Lopes Loyola förlorat både en son och en bror till slavhandeln startade hon en kamp som gav henne internationellt erkännande.
En dag var Pureza Lopes Loyolas son plötsligt borta. Hon tvivlade aldrig på att sonen blivit lurad av de kringstrykande rekryterare som lockar unga fattiga människor på landsbygden i nordöstra Brasilien med arbetskontrakt. Kontrakt som snart visar sig vara rena slaveriet.
När hennes son efter tre långa år återvände hem till byn blev hennes farhågor besannade.
Antonio Abel var enligt modern en “naiv 19-åring”, när han försvann 1993. I dag vet hon att han reste till staden Açailandia i delstaten Maranhao för att arbeta. Staden är centrum för så kallade “gatos” (katter) som rekryterar arbetare, som undertecknar avtal för att arbeta för nästan ingenting vid de stora lantegendomarna, latifundio, i norra Brasilien.
Gatos lurar lantarbetarna med falska löften om välbetalda jobb. I verkligheten handlar det om tunga arbeten vid gruvor eller gods. Oftast blir arbetarna skuldsatta hos gatos och därefter ägaren, och är därmed fast.
De kontrakterade tvingas oftast arbeta långt bort ifrån civilisationen, kanske bryta ny mark i djunglerna till nyodlingar. Om de försöker fly torteras de. Inte sällan mördas förlupna lantarbetare.
Lopes Loyola är ganska luttrad. Redan 1974 förlorade hon sin bror på samma sätt. De har inte setts sedan dess, men hon tror att han fortfarande lever och arbetar mot sin vilja vid någon latifundio i Amazonas.
I jakten på sin son gjorde Lopes Loyola otaliga fruktlösa resor till huvudstaden Brasilia. Hon sökte upp arbetsmarknads- och justitieministrar. Till och med två presidenter har hon kontaktat. Resorna finansierade hon genom lån.
Hon dök dessutom upp utan förvarning vid flera latifundios. Ibland hade hon sällskap av reportrar, släktingar eller fackliga ledare. Hon hade alltid kamera och bandpelare med sig.
Hon hittade inte sin son. Men hon såg hur lantarbetarna hade det och hur politikerna hanterade problemet. Hon lyckades befria flera stycken från slavkontrakten.
– Visst riskerade jag livet, men du gör vad som helst för din son och Gud gav mig mod och talang att gå till botten med sakens tillstånd, säger Lopes Loyola.
Efter drygt tre år kom Antonio plötsligt en dag tillbaka. Han var svag och sjuk. Han led av gulsot, malaria och hade svåra skador av tortyr. Men Antonio hade till slut flytt från jordägaren, för vilken han jobbade gratis.
1997 fick Lopes Loyola ett pris av den Londonbaserade organisationen Anti-Slavery International för sin insats mot det moderna slaveriet. Hon fick komma till London och andra europeiska städer för att tala om sitt arbete.
Och Lopes Loyola arbetar oförtrutet på mot slaveriet genom att samla information och pengar för att köpa ut slavarna.
Det finns fler kämpar. Den katolska organisationen CPT har arbetat mot slaveriet sedan 1970-talet. 1999 registrerade gruppen 1 099 slavar som frigavs av myndigheterna i norra delarna av landet, men även i industrialiserade regioner som Sao Paulo, Rio de Janeiro och Parana.
Både myndigheter och aktivister är dock överens om att den siffran inte speglar verkligheten. Ett stort mörkertal finns.
Arbetsmarknadsdepartementet räknar med att det går tre ofria slavar på varje slav som man lyckas hitta och köpa ut. 1995 bildades ett mobilt team av departementet. Detta reser runt på landsbygden för att försöka hitta slavar att köpa ut.
Men arbetet går trögt. Oftast är godsherrarnas kontakter med traktens politiker goda. De få godsägare som ertappas med slavarbetare klarar sig undan med lindriga bötesstraff.
Organisationen CPT menar att straffen måste skärpas. Men den verkliga roten till det onda är som så ofta fattigdom, dålig eller ingen utbildning, och arbetslöshet.
(010516)
.
