010508 (IPS) – Kimun Effendi låg och sov i P T Kadera-fabriken tillsammans med hundratals andra strejkande arbetare, när en grupp människor med machete-knivar, svärd och sprängämnen plötsligt dök upp i bussar och gick till attack.
Effendi och de andra lyckades försvara sig genom att använda kraftfulla vattenslangar mot de våldsamma angriparna. Angriparna tog till flykten, men innan dess kastade de sprängämnen mot arbetarna, som hade strejkat i tio dagar.
När någonting som liknade ett lugn återigen lade sig över fabriken den dagen, den 30 mars, låg 21-åriga Effendi död på marken. Elva av hans medarbetare var skadade. Men hittills har polisen inte gripit en enda misstänkt för attacken.
Tidigare gjorde diktatorn Suharto det till regeringspolitik att förtrycka arbetarnas rättigheter. I dag tillämpar företagen samma politik, och arbetare som vågar strejka tas ofta om hand med brutala medel, hävdar många fackliga aktivister.
– Kadera-fallet är ett av många fall där företag har använt repressiva metoder mot företag mot strejkande arbetare när man inte lyckats lösa tvister, säger Dita Indah Sari, som leder den nationella fronten för indonesiska arbetares enighet, FNPBI.
– Vi kämpade i många år för att föreningsfrihet, men nu är det bara på papper. Vi vet inte hur många år till vi måste kämpa innan vi får verklig föreningsfrihet, säger hon.
Det är sant att arbetare i praktiken inte är fria att organisera sig i fackföreningar, trots att Indonesien formellt har ratificerat den internationella arbetskonventionen om föreningsfrihet. Företagen sparkar eller degraderar fackliga ledare och medlemmar, vilket gör att arbetarna är rädda för att bilda eller gå med i någon fackförening.
– Jag skulle aldrig tillåta att en fackförening startades av mina arbetare, för de tre första punkterna på deras dagordning är strejk, strejk och strejk, säger en företagsledare här.
Och när strejker inträffar kan en del företagsledare gå långt för att avbryta dem. Tydligen finns det chefer och ägare som samarbetar med säkerhetsstyrkorna, med byråkratin och med brottslingar för att hantera strejkande arbetare.
Under överraskningsattacken mot de strejkande arbetarna på Kadera, till exempel, fanns två lastbilar med polismän parkerade nära fabriken, medan två andra lastbilar med militärer fanns inne på fabriksområdet. Ingen av dem gjorde något för att förhindra attacken.
Arbetarna på Kadera – ett företag som tillverkar bilsäten och ägs till 90 procent av ett japanskt investmentbolag – säger också att de som attackerade dem var klädda i civila kläder, men att de hade militär utrustning.
– Suharto-regimen brukade sälja det här landet med hjälp av låga löner för arbetare, och den använde militären för att trakassera arbetare, “för stabilitetens skull”. Nu har den rollen övertagits av affärsmän, polisen, byråkratin och gangstrarna, säger Muchtar Pakpahan, ordförande i arbetarförbundet SBSI.
Trots att den indonesiska regeringen ökar minimilönen varje halvår har köpkraften för arbetarna minskat på grund av stigande mat-, vatten-, el- och bensinpriser. De strejkande i Kadera-fabriken krävde en hundraprocentig löneökning.
Och det är inte alla arbetare i Jakarta som får den regionala minimilönen – motsvarande 400 kronor i månaden. En del företag vägrar helt enkelt att betala så mycket.
Nästan vaje dag pågår strejker med krav på högre löner i Jakarta. Inte ens lyxhotellet Shangri-La har skonats. Där avskedade hotelledningen alla de 500 anställda som strejkade.
Det ökande antalet strejker och protester – som ofta slutar i våldsamheter och dödsfall – har lett till att många företag, i synnerhet skofabriker, textilfabriker, leksakstillverkare och elektroniska fabriker, har hotat med att flytta till Vietnam, Kina, Thailand, Malaysia och Indien. Där, hävdar de, är arbetarna samarbetsvilliga och har pliktkänsla.
(010508)
.
