010503 (IPS) – Rocken i Peru har många ansikten. Inom den trängs den vilda evangelistiska kristna rockscenen med dess satanistiska motsvarighet. Dessutom finns en lång rad band inom undergroundkulturen, samt rockband djupt influerade av ursprungsbefolkningens musik och kultur.
Den peruanska rockens många ansikten är ett utslag av musikernas vilja att uttrycka de olika sociala verkligheterna i detta multietniska samhälle. Det säger sociologen och journalisten Vilma Loli.
– Basen finns i rockens originalform, och de numera klassiska varianterna som punk och heavy metal. Och utifrån detta finns det rörelser i Lima som kallar sig satanistiska, kristna, och till och med “andisk rock” som innehåller för-spanska uttryck, säger Loli.
– Men oavsett genre är det precis som i alla andra delar av världen -rockmusiken frigör fysisk eufori.
Denna eufori kommer även i Peru till uttryck genom pogodans, eller mosh. Det är en tumultartad form av dans där publiken hoppar upp och ner, utdelar aggressiva knuffar och kolliderar. Det är dock sällan det hela utmynnar i slagsmål.
– Om det inte är någon pogo på konserterna, om inte folk hoppar upp och ner är bandet kasst. Eller också är det ett kommersiellt framgångsrikt band, en mainstreamgrupp som lika gärna kunde spela ballader, säger den arbetslöse rockgitarristen Antonio “Toño” Vizquerra.
Toño är stamgäst på klubben El Averno, som är beläggen i en nedsliten herrgård i Limas historiska centrum – där den satanistiska rocken frodas.
El Avernos entrérum fungerar på dagarna som bokhandel, medan ett inre rum som kallas för Skärselden används för poesiläsning. Men detta förutsätter att poeten äntrar tronen i rummet – som består av en toalettstol utan sits.
“Längst bak, bakom baren ligger Hades, konserthallen där tystnad och välbehag varje helg begravs och man skapar plats för oljud och kraftfull vitalitet för en del av Limas unga befolkning”, skriver musikjournalisten Antonio Angulo.
Besökarna brukar vara ett hundratal och varje pogodansande kropp har i genomsnitt två liter öl i sig.
På andra sidan av det teologiska spektrumet finns den kristna rockmusiken. Den är betydligt ljusare och nyktrare – men är lika kapabel att skapa oväsen.
I Limas Bellavista-distrikt lyckades den kristna församlingen Jesus lever hitta en biograf som kunde förvandlas till en kyrka. Den fungerar dessutom som lokal där de troende kan använda rockmusiken för att locka områdets unga befolkning.
“I kyrkan hörs böner på söndagsmorgnar, men under rockkvällarna luktar det av svett och rök från rökmaskiner. Gitarrer exploderar, trummor dundrar och pogodansen frodas”, enligt journalisten Jorge Olazo.
Även vid den kristna rockens konserter pogodansar alltså publiken. Detta trots att det lokala bandet Arfaxed brukar göra sitt bästa för att hålla kontroll på det hela, och alltid öppnar sina konserter med låten No to violence.
Camilo Sotomayor är en av de viktigaste personerna i den kristna rockscenen. Han har de senaste två åren ordnat festivaler med kristna rockgrupper.
– Vi vill nå de unga med vårt budskap, med deras eget språk. Om det är metal de gillar, använder vi oss av heavy metal, om de är punkare använder vi punkmusik. Men musiken är främst ett sätt att sprida evangeliet, säger han.
En annan rockgenre har också skaffat sig en position i Peru, främst genom bandet Upcha, som betyder eldens aska på ursprungsspråket quechua. Upcha är det första och hittills enda bandet som uppträtt och spelat rockmusik med texter skrivna på quechua i huvudstaden. Bandet har redan släppt tre album.
Bortsett från standarduppsättningen av elgitarrer och trummor spelar dessutom två medlemmar i bandet horninstrumenten waqrapukus.
(010503)
.
