010327 (IPS) – I Kenya följer man utvecklingen i grannlandet Zimbabwe med stort intresse. Även om många kenyaner ogillar sättet den zimbabwiske presidenten Robert Mugabe försöker genomföra jordreformen på, har principen om fördelning av marken starkt stöd bland kenyanerna.
Kenya är ett utpräglat jordbruksland, flertalet invånare försörjer sig på jordbruk. Men precis som i Zimbabwe är jorden mycket orättvist fördelad.
Många tror att en jordreform är enda sättet att få bukt med den stora fattigdomen. Fyra miljoner kenyaner är i dag beroende av nödhjälp och mattillgången är ytterst osäker.
Förra året hamnade den vite regeringsmedlemmen Basil Criticos i hetluften när han påstod sig vara ett offer för “markstöld likt den i Zimbabwe”. Han sa att hans 45 000 hektar stora lantegendom invaderats av hundratals landlösa bönder.
De landlösa försvarade sig och sa att Criticos själv placerat dem där inför det stundande valet. Han hade lovat dem mark. Criticos avskedades, men president Daniel arap Moi försäkrade att jordägarnas rättigheter till sin mark skulle skyddas.
Bland folket är kravet på jordreformer starkt. Hälften av kenyanerna lever under fattigdomsgränsen, på mindre än tio kronor per dag. 10 procent av befolkningen äger 73 procent av den odlingsbara marken. De största jordägarna i landet är vita kenyaner, utländska företag och den politiska eliten.
Det koloniala arvet lever vidare. Frukten av självständigheten tycks aldrig komma majoriteten till del.
– Våra fäder slogs mot de vita på 1950-talet men utlänningar ockuperar än idag de stora gårdarna medan vårt folk förblir jordlösa, säger parlamentsledamoten Stephen Ndicho.
Förra året, när markkonflikten i Zimbabwe var som tydligast, grundade Ndicho en rörelse som uppmanade jordlösa kenyaner att invadera företaget Del Montes stora ananas- och kaffeplantager, vilka ägs av det franska konsortiet Socfinaf. Men, president arap Mois hårda politik mot markockupanterna tillintetgjorde initiativet.
Några menar att regeringen borde införa ett tak för hur mycket jord en människa eller ett företag får äga, medan andra menar att en sådan gräns skulle vara omöjlig att genomföra. Kwame Owino vid Kenyas nationalekonomiska institut menar att många av de fattiga i dag inte skulle kunna sköta jorden på rätt sätt om de fick ta över den. Det krävs stort kapital i dagens jordbruk, som är den viktigaste källan till exportinkomster för Kenya. En jordreform skulle äventyra landets ekonomi.
Många småjordbrukare producerar inte tillräckligt för att täcka sina egna behov. Omkring hälften av inkomsterna kommer från annat än själva odlingarna. En tredjedel av bondefamiljernas intäkter kommer från bidrag från familjemedlemmar som lämnat gården och arbetar utanför jordbrukssektorn.
Owino menar att det bara är de allra fattigaste utan skolgång som förblir beroende av småbruket. Han anser att konflikten om jorden kraftigt bidrar till landets försämrade ekonomi. Människor bör istället få utbildning inom andra samhällssektorer. Han jämför situationen i rika länder, som Storbritannien, där bara 5 procent av befolkningen är bönder.
Många analytiker menar att det i själva verket är politiker som utnyttjar trätan om jorden för att skapa rasmotsättningar som gagnar deras politiska syften. Sedan gammalt tror många kenyaner att den etniska gruppen kikuyu, som landsfadern och förre presidenten Jomo Kenyatta tillhörde, gynnades när kolonialherrarnas jord delades ut vid självständigheten från britterna.
Kikuyu är den största och ekonomiskt dominerande gruppen bland Kenyas 42 olika etniska grupper.
Etniskt våld har föregått både valet 1992 och 1997.
Owino tror att ekonomisk utveckling istället är vägen bort från fattigdomen.
– Eftersom målet är att råda bot på fattigdomen skulle långtgående ekonomiska reformer säkra utvecklingen för de fattigaste betydligt bättre än vilken jordreform som helst, säger nationalekonomen Owino.
(010327)
.
