010306 (IPS) – Kubas regering har återgått till sitt gamla mål att garantera "arbete för alla" – en målsättning som åsidosattes i början av 90-talet då landets ekonomi rasade ihop efter Sovjetunionens fall.
Under förra året sjönk arbetslösheten till 5,5 procent, vilket är en framgång som enligt myndigheterna beror på att ekonomin börjat återhämta sig.
Fidel Castro socialistiska regering har nu tillkännagivit sitt beslut att återgå till den gamla utopin om full sysselsättning, men utan att överskrida ett antal förutsättningar som enligt experter är nödvändiga för att garantera landets ekonomiska återhämtning.
Till exempel menar ekonomer att människor som arbetar inom produktiva sektorer måste ges högre löner.
Men problemen handlar inte bara om att skaffa fram arbeten. De fem miljoner arbetsföra kubanerna kan dessutom vara ganska petiga när det gäller att acceptera ett arbete.
I slutet av 1999 var 46 000 människor i Havanna arbetssökande, medan 45 000 arbeten var lediga. Officiella siffror pekar på att denna paradox återkommer år efter år, eftersom många arbetslösa inte vill ha jobb inom byggnadsindustrin eller jordbruket.
– Jag föredrar att vara på gatan och få ihop pengar genom egna initiativ framför att stapla tegelstenar, säger Rodrigo Valdés, 34, som lämnade sitt jobb på ett byggföretag för några månader sedan.
Enligt vicepresident Lage har det gångna årtiondets svåra ekonomiska kris inneburit att landets verkliga utmaning nu ligger i att stärka produktiviteten och effektiviteten, nå balans i budgeten och förbättra befolkningens levnadsstandard.
Efter den ekonomiska krisen tvingades myndigheterna att genomföra en serie mildare marknadsreformer för att tackla det nästan 35- procentiga fallet i bruttonationalprodukten mellan 1990 och 1993.
Under de senaste två åren har mer är en miljon arbetare fått löneökningar sedan nya regler började gälla inom hälsovårds- och utbildningssektorerna. Fler än en miljon människor har dessutom fått lönetillskott i dollar för gott utfört arbete, medan drygt en miljon anställda börjat arbeta under ackordsliknande former.
Som ett resultat av löneökningarna har de genomsnittliga lönerna stigit med 12 procent sedan föregående år.
Samtidigt räcker dock inte lönerna till för dem som är helt beroende av det som kommer i lönekuvertet, och som inte får exempelvis familjebidrag till hjälp för att bekosta basprodukter som matolja, vilken bara säljs för dollar.
Myndigheterna garanterar ett grundpaket av varor och tjänster till subventionerade priser. Men en stor del av dessa måste inhandlas i statligt ägda butiker som bara tar emot dollar som betalningsmedel.
Samtidigt är matpriserna i den lokala valutan pesos höga.
Experter varnar för att återgången till målsättningen med full sysselsättning kan leda till undersysselsättning, så som skett tidigare. 1996 visade officiella siffror att mellan 600 000 och 800 000 av de 4,6 miljoner arbetande kubanerna fick heltidslön för deltidsarbeten.
Ekonomen Angela Ferriol, vid Nationella institutet för ekonomisk forskning, menar att närmare en miljon av landets elva miljoner invånare i mitten av 90-talet var undersysselsatta.
Trots att myndigheterna ännu inte officiellt sagt något om det privata näringslivets framtid, säger en del att återgången till målsättningen om full sysselsättning kommer att innebära slutet för alla möjligheter att vara egen företagare.
Under 90-talet tillät regeringen egna företagare inom närmare hundra olika yrken, man tillät också öppnandet av små familjerestauranger, så kallade “paladres”, och började tillåta människor att hyra ut rum och lägenheter.
Vid tiden sågs den privata företagsamheten som en dellösning för att möta det stora antal fabriker som tvingades stänga på grund av bristen på råvaror.
Men enligt Luis Puebla, servitör på en privat restaurang, var detta bara en nödlösning från myndigheternas sida.
– Regeringen har aldrig tyckt om den här typen av arbete. De tillät det bara för att de inte hade något val. Vid första bästa tillfälle kommer de att tvinga oss att slå igen, säger han.
(010306)
.
