001221 (IPS) – I augusti tillträdde en övergångsregering i Somalia. Det är första gången landet har en centralregering sedan 1991. Och i december skrev Eritrea och Etiopien under ett fredsavtal som innebär slutet på två års krig. Detta har skapat optimism i regionen, men flera analytiker varnar för att ta ut segern i förskott.
– Jag tror att vi har tagit fel väg. Vi har antingen använt rätt metoder vid fel tidpunkt eller fel metoder vid rätt tidpunkt, säger Chris Abong'o, som undervisar vid institutionen för diplomati och internationella studier vid Nairobis universitet.
Han säger att i fallet Eritrea-Etiopien så har båda sidor skrivit under fredsavtalet under starka påtryckningar från Afrikanska enhetsorganisationen, OAU, och andra internationella medlare. De båda länderna är dock fortfarande misstänksamma mot den andra partens syften, anser han, vilket bekräftas av Mengistu Ayalew, rådgivare vid den etiopiska ambassaden i Nairobi.
– Avtalets syfte är att få ett slut på striderna, men det omfattar inte uppbyggandet av vänskapliga relationer. Vi litar inte på dem ännu, på grund av deras diktatoriska regim, säger han till IPS.
I Burundi råder också en bräcklig fred. I augusti skrev de stridande parterna under ett fredsavtal, under den förre sydafrikanske presidenten Nelson Mandelas medling. Det avtalet har hittills inte visat sig vattentätt.
Avtalet skulle skapa en bättre maktfördelning mellan landets tutsi- minoritet, som har dominerat regeringen och affärsvärlden i landet sedan Burundis självständighet 1962, och hutuerna som utgör majoriteten av medborgarna i Burundi.
De två största tutsi-partierna, Upona och Parena, skrev under avtalet men fem mindre tutsi-grupper ville först inte goda villkoren. Nelson Mandela lyckades så småningom få dem att skriva under men först efter många reservationer vilket gör avtalet svårt att genomföra. Och alla rebellrörelser deltog inte i förhandlingarna. Exempelvis har rebellgruppen FNL trappat upp sina attacker.
Så många som hälften av alla länder i Afrika är inblandade i någon konflikt. Många länder blir indragna i grannstaternas problem. De diplomatiska ansträngningarna för att kontrollera och avsluta konflikterna har i de flesta fall misslyckats.
En del av skulden för de många konflikterna lägger analytikerna på den Afrikanska enhetsorganisationen, OAU, vars strategier för konfliktlösning kritiseras.
– Konflikterna borde inte ha tillåtits nå den nivå de har idag. Man borde ta sig an dem när de pyr och inte när de står i full brand, säger akademikern Abong'o.
OAU spelade en central roll vid tecknandet av fredsavtalet mellan Etiopien och Eritrea, men organisationen har misslyckats med stoppa interna stridigheter i medlemländerna eftersom OAU:s regler förbjuder organisationen att ingripa i medlemländernas “interna problem”.
– Varje organisation måste ha sina syften och mål klart uppställda. OAU:s är för vaga. Det finns allt för många hinder för att nå enighet, säger Akasha Alsayed Akasha, som leder ett center för fredsforskning i Nairobi.
Analytikerna kritiserar också att medlare ofta lägger fokus på konflikternas poltitiska orsaker – och glömmer att många av krigen på kontinenten också handlar om kontroll över naturresurser.
I Sierra Leone ligger kontrollen över landets diamantgruvor bakom konflikten. Kamp om kontroll över naturresurser spelar också en viktig roll i kriget i Angola, där UNITA-gerillan krigar mot Eduardos Santos regering, och i Kongo-Kinshasa, där en konflikt som involverar åtta länder rasar.
Krigen i Afrika kostar pengar, och resurser som behövs till utveckling går till vapen. Ett exempel är Sudan, där inbördeskriget har pågått i 17 år. Där spenderar regimen uppskattningsvis tio kronor om dagen på kriget.
Etiopien och Eritrea lade under kriget omkring 80 procent av sina nationella budgetar på kriget och i Uganda spenderar regeringen omkring 40 procent av budgeten på armén.
Akasha, som leder ett center för fredsforskning i Nairobi, tillägger att med de regimer som idag styr Afrika behövs inga yttre fiender.
– Människor svälter på grund av att våra ledare inte är intresserade av utveckling. De vill ha makt till varje pris, säger han.
(001221)
.
