001027 (IPS) – Den "afrikanska renässansen", som Sydafrikas president Thabo Mbeki strävar efter, kan bli ett redskap för sydafrikanska företag som vill "återkolonisera" Afrika. Det hävdarDalene Miller, en sydafrikansk forskare i Johannesburg.
Miller har studerat de sydafrikanska företag som har lett en rusning för att investera på resten av kontinenten.
Sedan apartheid avskaffades 1994 har sydafrikanska företag investerat miljarder rand i gruvindustri, försäljning och teknik i länder på kontinenten.
Den ekonomiska filosofin som har lett dem är vinst, men den politiska filosofi som har hjälpt dem är den afrikanska renässansen, enligt Miller.
“Det sydafrikanska kapitalet har muterat och ett nytt, afrikanskt, huvud har växt ut”, skriver hon i det senaste numret av den fackliga tidskriften SA Labour Bulletin.
“I Sydafrika efter apartheid har de sydafrikanska företagen upptäckt sina afrikanska rötter. Afrikansk identitet och ubuntu (släktskap) genomsyrar dessa – huvudsakligen vita – affärsmäns språk”, skriver Miller.
Men Miller är kritisk till företagens sätt att behandla sina afrikanska anställda, bakom denna ridå av afrikanskt broderskap.
Hon har intervjuat nio generalsekreterare för fackföreningar i sex länder i södra Afrika, för att få en alternativ syn på de sydafrikanska företagen.
Miller fann två saker som var gemensamma i alla länder; att de sydafrikanska företagen reproducerar de rasmässiga mönster som fortfarande är vanliga i Sydafrika och att de i högre grad använder sig av en flexibel arbetspolitik, till exempel att de flesta arbetare bara har tillfälliga anställningar.
“Expansionen, särskilt i Afrika, innebär en risk och man gör ofta enorma kapitalutlägg. Fackföreningsledarna anser att företagen vill ha vita män i ledningen för sådana utmaningar”, skriver Miller
Företagen försvarar sig med att säga att de flesta multinationella företag fungerar så att de skickar ett team från sitt högkvarter när de etablerar sig i ett annat land, men Miller menar att när det handlar om sydafrikanska företag så leder det till att de exporterar rasmässiga hierarkier, på grund av landets apartheid- historia.
Enligt fackföreningsaktivister i Södra Afrika reserveras de bästa jobben åt vita, sydafrikanska chefer, medan det egna landets svarta kan bli chefer på mellannivå.
Det är ett mönster som fackföreningsledare i bland annat Zimbabwe, Botswana och Zambia berättar om. Alec Chirwa, generalsekreterare i den zambiska fackföreningskongressen, är den mest högljudda kritikern.
– Zambia har varit självständigt länge. Vi är inte rädda för den vita rasen. När de (sydafrikanerna) kommer hit, vill de behandla oss som afrikanska sydafrikaner. De är oförskämda, säger han.
Miller fann också att sydafrikanska investerare använder ett tvådelat arbetssystem, där en liten grupp av fast anställda kompletteras av en stor grupp tillfälligt anställda.
De tillfälliga arbetarna har ofta inga avtal, och de arbetar inte under samma förhållanden som de fast anställda.
Det verkar vara något som lockar sydafrikanska företag att investera i resten av Afrika. En rapport från World Economic Forum visar att Sydafrika anses ha de minst flexibla arbetslagarna i södra Afrika.
Men Miller tror att starkare band mellan olika fackföreningar kan leda till att arbetare på olika avdelningar av sydafrikanska företag i Afrika kommer att börja kämpa för att få arbeta under samma förhållanden, oavsett i vilket land de befinner sig.
Hon menar att en ny känsla av regional identitet, som bygger på den afrikanska renässansen, kommer att göra diskriminering ohållbar.
“De sydafrikanska företagens febrila ekonomiska aktivitet i andra delar av Afrika kan väcka arbetarnas förväntningar, och ge nytt liv åt arbetarnas kamp”, skriver Miller.
(001027)
.
