000915 (IPS) – I dokumentären Dark Days möter vi engrupp människor som lever i de mörka och fuktiga tunnlarna under NewYork. Filmen vann tre priser vid filmfestivalen Sundance.
Detta är 26-årige Marc Singers första film. Han har ägnat sex år åt att dokumentera några av de hemlösa som lever i tunnelbanetunnlar under jorden.
Dark Days är filmad i svartvitt, och dess största förtjänst är att den sätter namn och ansikten på de människor som de flesta New York-bor bara kallar ''mullvadsmänniskorna”.
Den kanske mest överraskande i filmen är hur vardaglig och normal livsrytmen i underjorden för det mesta är – matlagning, dagligt hushållsarbete, husdjur och dåliga tv-program – trots att människorna delar sin miljö med råttor och tunnelbanetåg.
Det finns inget rinnande vatten och invånarna tvättar sig i vatten från läckande rör. Men det saknas inte kreativa bostadslösningar.
I underjorden, precis som i vilket villaområde som helst, bedömer invånarna varandras hem. Alla tycks överens om att Ralph, en puertorican i 40-års åldern, har tunnelns snyggaste hem. Ralph är en före detta narkoman som plågas av djupa skuldkänslor över att han svikit sin dotter. Han är en av centralgestalterna i tunneln.
När den enda kvinnan i tunneln, Dee, fick sitt hem förstört av en fiende fick hon flytta in hos Ralph, och deras munhuggande utgör en av de ljusaste scenerna i filmen.
Dee, som är narkoman, är en av Dark Days mest rörande personligheter. Hennes hårda attityd försvinner när hon tårögt beskriver hur hon förlorade sina två söner i en brand och hur mycket hon saknar att vara mamma.
Två andra tunnelboende som skildras i filmen är Tommy, en ung man som flytt från en misshandlande familj i South Carolina, och Henry, en före detta järnvägsarbetare vars drogproblem gjorde att han hamnade på gatan. Han kallas för “elektrikern” i tunnlarna eftersom han kan göra tjuvkopplingar in på elnätet.
Ingen av tunnelinvånarna har något betalt arbete, men som en av dem säger: “att vara hemlös i New York är inget för arbetsskygga”. På dagarna tar sig invånarna upp till ytan och letar efter mat och användbara saker i staden.
Singer bodde till i tunnlarna i omkring två år när han gjorde filmen. Han hade ingen aning om hur han skulle knyta ihop arbetet. Han saknade pengar och även erfarenhet som filmare.
Han säger att Dark Days är ett unikt samarbete mellan honom och de som skildras. De hemlösa hjälpte honom att koppla upp kameran, att ljussätta och att skaffa ström. När myndigheterna bestämde sig för att vräka kolonin hjälpte Singer till med att kontakta en organisation för hemlösa. De lyckades senarelägga vräkningen och se till att de som bodde i tunneln fick plats i ett federalt boendeprogram.
I slutet av filmen följer vi Dee, Ralph och Tommy till deras nyrenoverade lägenheter. Ralph säger att det känns som han “vaknat ur en mardröm” och lovar sig själv att aldrig hamna i den situationen igen.
(000915)
.
