000912 (IPS) – Norman Stolzoff minns sitt första möte med jamaicansk musik som om det var igår. Året var 1982 och hans bror hade tagit med honom till en konsert med Black Uhuru i hemstaden San Diego. Arton år senare ger Stolzoff ut boken "Wake theTown and Tell the People", en närstudie av Jamaicas dancehall- kultur.
Stolzoff är antropolog, och han tillbringade sammanlagt arton månader i Jamaica för att undersöka vilken roll dancehall-kultuen har spelat, inte bara för musikens utveckling, utan också för det jamaicanska samhället i stort. På senare år har det kommit flera dancehall-böcker, men Stolzoff förklarar genast hur hans bok skiljer sig från mängden.
– Den stora skillnaden är att det här är den första boken som är skriven av en antropolog. Den bygger inte på artister eller försäljningssiffror – jag bodde faktiskt i Jamaica, och engagerade mig i kulturen.
“Wake the Town” är kanske den mest utförliga boken om dancehall- kulturens funktioner. Stolzoff spårar dess ursprung till 1930- talet, när lokala band startade dancehall-trenden genom att spela i Kingstons flotta danslokaler, likt amerikanska band under storbandseran i USA.
Kronologin fortsätter med 1940-talet, då färgade och kinesiska affärsmän ur medelklassen startade sound systems, mobila diskotek, som spelade på olika klubbar, och 1950-talet, då de legendariska svarta musikerna Arthur “Duke” Reid och Clement “Coxsone” Dodd var de stora namnen med sina respektive sound systems – Trojan och Downbeat.
Den historien har berättats ett otal gånger, men Stolzoff kryddar den med bidrag från Hedley Jones, en musiker och tekniker som var med under 40-talets sound system-era, och från Winston Blake och Bunny Goodison, sound system-ägare och musikvetare.
I synnerhet Goodison och Blake talar om den sociala betydelsen av dancehall i Jamaica på 60-talet, efter självständigheten. De gick då på St. George4s College respektive Kingston College, två skolor som representerade olika sektorer i samhället.
Stolzoff beskriver också dancehall-kulturens inflytande på Jamaicas spända politiska läge ett årtionde senare, när rasta- och roots-kulturen ersatte 60-talets rude boys, liksom övergången till mer världsliga teman under 1980-talet, med pråliga deejays som Yellowman och Ninja Man.
Det kanske mest spännande avsnittet i “Wake the Town” är Stolzoffs berättelse från 1994, då han bodde i Jamaica och fick en förstahandsinblick i rörelsen som har spridits över världen från slumområdena i Kingston.
Från teknikern som finslipar ljudsystemet inför dansen, till skräddaren som syr de fantasifulla utstyrslarna till stjärnor och festdeltagare, målar Stolzoff upp en perfekt bild av dancehall- kulturens ekonomiska betydelse för invånarna i Jamaicas slitna innerstadsområden.
– På dagarna levde jag med artisterna och såg hur de gjorde musiken, och på kvällarna hängde jag på olika sound systems till danserna, berättar Stolzoff.
Dancehallens baksida skildras också i “Wake the Town”. Våldet har funnits i rörelsen sedan rivaliteten mellan Duke Reid och Dodd i slutet av 50-talet. Stolzoff skildrar också det oroliga 60-talet, då politiken tog sina första danssteg på fester i västra Kingston, framför allt genom Edward Seaga, som senare blev Jamaicas premiärminister.
Den värld Norman Stolzoff kommer ifrån är dock en helt annan än den som han levde i under mer än ett år i Jamaica. Han växte upp i San Diego, som den andre av tre söner med två läkare som föräldrar. Han lyssnade på Stevie Wonder och ett och annat r&b- band under sin barndom, men det var inte förrän han såg Black Uhuru som han verkligen blev intresserad av musik.
“Wake the Town” ska lanseras i Kingston senare den här månaden. Och även om dancehall fortfarande inte har slagit stort i Stolzoffs hemland USA, så säger han att månadens utgåvor av några av USA:s största musikmagasin kanske kan få fler amerikaner att läsa boken.
– September kommer att bli en intressant månad för dancehall. The Source ska ha en stor artikel om dancehall, och Vibe ska recensera min bok. Jag ser framåt med spänning.
(000912)
.
