000828 (IPS) – FN
När FN firade sitt 50-årsjubileum 1995 var Malaysias premiärminister Mahathir Mohamad en av de statschefer som lyste med sin frånvaro. Den frispråkige Mahathir fick frågan om varför han valde att bojkotta firandet och han svarade att han inte kunde se någon anledning att fira en institution vars misslyckanden i Bosnien, Somalia och Rwanda var oförlåtliga synder.
Och fem år senare har FN fortfarande inte riktigt reparerat sitt anseende. Institutionens kassor är nästan tomma, de fredsbevarande styrkorna får ta emot stryk, biståndsbudgeten minskar och dess projekt för fattigdomsbekämpning visar upp magra resultat.
Nästa vecka kommer FN att hålla sitt stora millenniummöte, då 150 ledare från världens länder ska enas om en global programförklaring för 2000-talet.
Mötet äger rum mellan den sjätte och den åttonde september, direkt efter ett liknande möte med världens religiösa ledare. Tibets andliga ledare Dalai Lama får inte delta vid det mötet, efter protester från Kina. Det har gett upphov till mer kritik mot FN.
I en hånfull ledarartikel skrev The Wall Street Journal i förra veckan att FN saknar politisk ryggrad, och att institutionen kryper för Kina.
Mahathir är en av de viktiga världsledare som kommer att sälla sig till skaran av ledare som inte kommer till millenniummötet. Fidel Castro från Kuba är en annan, liksom ledarna i Syrien, Brasilien, Oman, Irak Libyen, Thailand, Tanzania, Laos, Barbados och Kirgizistan.
Vid FN:s 50-årsjubileum gjordes utfästelser om omstrukturering av FN-systemet, reformering av säkerhetsrådet, påskyndad nedrustning, fattigdomsreducering, avskrivning av u-ländernas skuldbördor och en lösning av FN:s ekonomiska kris genom ett nytt globalt skattesystem.
Men fem år senare har i stort sett inget av förslagen genomförts, av olika anledningar.
USA är fortfarande den viktigaste makten i FN efter kalla kriget – trots att landet fortfarande har obetalda avgifter till FN på 13,8 miljarder kronor. Indien och Pakistan har blivit kärnvapenstater och ökat risken för ett kärnvapenkrig, och antalet fattiga människor i världen har ökat, inte minskat.
Kommer då millenniummötet att ge några konkreta resultat, eller kommer det att sluta som många andra möten och bara bli ett tillfälle för politiska förlustelser och spel för gallerierna? Nej, säger den biträdande generalsekreteraren Louise Frechette, toppmöten som det här har alltid hjälpt till med att vända strålkastarljuset mot viktiga politiska och ekonomiska dagsfrågor.
Och om allt annat misslyckas, kommer mötet i alla fall att erbjuda en möjlighet för världens ledare att mötas och diskutera bilaterala problem. Enligt Frechette ägde 703 sådana bilaterala möten rum under toppmötet i samband med 50-årsjubileet 1995.
FN:s generalsekreterare Kofi Annan säger att bland de största utmaningarna som FN står inför på 2000-talet finns frågan om hur man ska kunna hjälpa miljarder människor ur fattigdom, hur man ska kunna stärka FN:s fredsbevarande operationer och hur man ska behandla de globala miljöproblemen mer effektivt.
Annan har bett toppmötets deltagare att förbinda sig att uppnå ett antal tidsbundna mål, exempelvis att halvera andelen människor som lever i extrem fattigdom tills år 2015, att reducera spridningen av hiv/aids och att ge alla pojkar och flickor tillgång till grundläggande utbildning.
– Jag förväntar mig att ledarna kommer att enas om specifika tidsplaner och identifiera områden som vi ska arbeta med under de kommande 15 eller 20 åren, säger Annan.
Men ett millenniumprogram som världsledarna ska anta har redan innan mötet lett till tvister inom FN på grund av stora politiska skiljaktigheter.
Det niosidiga förslag som just nu är på väg att färdigställas innehåller inga konkreta åtaganden när det gäller två av utvecklingsländernas viktigaste krav: en betydande biståndsökning och fullständig avskrivning av de fattigaste ländernas skulder.
Och enligt utkastet kommer världsledarna inte heller att göra några åtaganden varken när det gäller reformer av FN:s struktur eller omstrukturering av FN:s säkerhetsråd.
De 188 medlemsstaterna har varit så oeniga att de varken har kunnat enas om storleken på det föreslagna nya säkerhetsrådet, eller vilka medlemsstater som ska ingå i det. Den arbetsgrupp som skulle lagt fram ett kompromissförslag om ett nytt säkerhetsråd till toppmötet för fem år sedan har fortsatt sitt arbete in på 2000-talet utan att nå några betydande framsteg.
(000828)
.
