000823 (IPS) – Flottan har länge varit en symbol för Rysslands makt, och dess atomubåtar var en av de viktigaste stöttepelarna i landets kärnvapenstyrka. Men förlusten av ubåten Kursk väcker frågan om huruvida Ryssland kan upprätthålla återstoden av den atomubåtsflotta som landet ärvde från Sovjetunionen efter dess sönderfall för nästan tio år sedan.
På ryska flottans dag, den 30 juli, sa Rysslands president Vladimir Putin att flottan alltid har varit, och fortfarande är, symbolen för en stark rysk stat, och en stöttepelare för statens försvarsförmåga.
Olyckligtvis tog det inte lång tid innan beviset kom på motsatsen.
På morgonen den 12 augusti sjönk ubåten Kursk, men olyckan rapporterades inte förrän den 14 augusti, och då sa flottan till att börja med att Kursk sjönk den 13 augusti.
När det gäller myndigheternas kommunikation med media och allmänheten, ger ubåtstragedin obehagliga ekon av Tjernobyl- katastrofen 1986, då Sovjetunionens ledarskap inte erkände vad som hade hänt förrän höga nivåer av radioaktivitet hade uppmätts i Västeuropa.
Och medan hela landet oroade sig för de 118 sjömännen ombord på Kursk, dröjde det till den 16 augusti innan Vladimir Putin gjorde sina första uttalanden om olyckan, och beordrade flottan att ta emot hjälp från Storbritannien och Norge.
Putin, som firade semester på semesterorten Sochi vid Svarta havet, hävdade att han avstod från att bege sig till olycksplatsen för att inte störa räddningsinsatsen.
Men det ryska folket verkar inte dela hans syn på saken.
Den tidigare presidenten Michail Gorbatjov gav uttryck åt vad många ryssar tycker, när han sa att Putin hade begått ett allvarligt misstag genom att inte besöka platsen där Kursk sjönk.
Vid tiden omedelbart efter Tjernobyl-katastrofen var Gorbatjov själv ivrig att dölja omfattningen av den olyckan.
Enligt en opinionsundersökning i Moskva, menar två tredjedelar av moskvaborna att Putins hantering av ubåtstragedin har skadat hans rykte.
– Putins beteende var omoraliskt, säger Boris Nemtsov, parlamentsledamot.
– Presidenten skulle inte ha fortsatt sin semester och den utländska hjälpen accepterades alldeles för sent, säger han.
Och både Putin och flottan har fått hård kritik i landets medier.
Tidningen Vremja MN hade rubriken “Ubåtssjömän dör av amiralers ambitioner” på förstasidan. Och rubriken på tidningen Kommersant frågade “Vems ära sjunker i Barents hav?”
Sammanlagt 22 ryska farkoster fanns på ytan ovanför Kursk som sjönk till botten av Barents hav, 108 meter under havsytan.
Den ryska flottan försökte docka en räddningsfarkost vid räddningsluckan på den skadade ubåten, men misslyckades.
Representanter för den ryska flottan förklarade misslyckandet med risken för skador på räddningsluckan. Men de norska dykarna bevisade motsatsen när de öppnade luckan timmar efter att de kom till olycksplatsen.
– Det är ett brott att vänta så länge, när ett beslut att acceptera hjälp från väst skulle kunna ta bara ett par timmar, säger Jevgenij Nazdratenko, guvernör i Primorie-regionen, där Rysslands Stillahavs-flotta har sin bas.
Ryska tjänstemän har sagt att olyckan kan ha berott på en explosion ombord på Kursk, en kollision med en annan farkost, eller en kombination av de båda.
De första rapporterna tydde på ett problem med torpederna. Senare försökte regeringen komma ifrån ansvaret genom att hävda att Kursk förmodligen hade kolliderat med någon annan farkost, möjligen en utländsk ubåt som spionerade på de ryska övningarna.
Ännu en teori som antyddes från regeringen var att Kursk skulle kunna ha kolliderat med en mina från andra världskriget.
Men bevisen tydde på en kraftig explosion ombord på ubåten, vilket ledde till att man åter fokuserade på torpedteorin.
Kursk deltog i en flottmanöver när två enorma explosioner inträffade strax efter varandra, vid en tidpunkt då en torpedövning kan ha förberetts.
Det norska seismologiska observatoriet Norsar registrerade en mindre explosion som följdes av ännu en, mycket kraftigare. Den andra explosionen uppmättes till 3,5 på richterskalan, vilket motsvarar sprängkraften i en till två ton trotyl.
Oberoende källor säger att det skulle vara pinsamt för den ryska militären att erkänna att torpederna exploderade, förmodligen på grund av försumlighet. Men flottans motsträvighet påminner om sovjettiden, när folket inte hade tillgång till någon information, eftersom det sades att det kunde skada statens intressen.
I linje med vad som beskrivs som sovjetisk informationspolitik, vägrade flottan att lämna ut några uppgifter om besättningens identitet.
Men den ryska dagstidningen Komsomolskaja Pravda publicerade en fullständig lista med namnen på besättningen, och man berättade också i tidningen att man hade fått listan av ett högt befäl inom flottan, efter att ha mutat honom med 18 000 rubler (nästan 6 000 kronor).
Det avslöjandet var ytterligare en pinsam historia för flottan.
Den ryska ubåtsflottan, som en gång var världens största, har förfallit sedan det kalla krigets slut. På grund av att man saknar resurser för träning, underhåll och modernisering, tillbringar de ryska ubåtarna långt mer tid i hamn än i sjön.
Enligt den ryska flottans rapport för 1999 har landet minskat sin ubåtsflotta med 1 000 farkoster det senaste årtiondet. Antalet missilbestyckade atomubåtar har minskat, från 62 1990 till 18 i mitten av det här året. Utgifterna för reparationer och underhåll var ungefär tio procent av det som skulle behövas, enligt rapporten.
Dessutom har blotta tanken på att Rysslands bästa atomubåt sköt sig själv med sin egen torped, och flottans hopplösa försök att rädda besättningen, väckt allvarliga frågor om landets förmåga att behålla sina atomubåtar i sjödugligt skick.
– Kursk-tragedin visar den verkliga bilden av tillståndet i den ryska flottan, säger amiral Georgij Kostev, tidigare befälhavare över flottans atomubåtar och professor vid den ryska flottans akademi.
– Just nu kan Ryssland inte underhålla atomubåtsflottan som landet ärvde från Sovjetunionen.
(000822)
.
