000815 (IPS) – Habib Mullah längtar tillsitt hem, långt ifrån den här lilla fiskarstaden på Sri Lankasnordvästra kust, där han bor tillsammans med tusentals andra somär i samma situation som han.
Han sitter i sin palmhydda med kläderna hängande på ett rep mellan husets pappväggar. Habib Mullah är orolig över den lilla gård som han lämnade för tio år sedan.
– Kan vi åka tillbaka när situationen är som den är? Vi är oroliga att vi kommer att förlora allt som vi hade därhemma, säger han.
Det var den etniska konflikten som tvingade honom och andra muslimer att fly från sina hem i den nordvästliga staden Mannar. Tiotusentals muslimer flydde från Mannar i oktober och november 1990, när rebellerna i LTTE, de tamilska befrielsetigrarna, hotade dem med döden om de inte lämnade området.
Under det senaste 17 åren har de tamilska tigrarna varit i krig med den lankesiska regeringen. Tigrarna kräver ett hemland med självbestämmande för det tamilska folket i landets norra och östra delar.
Mannar hade en befolkning som bestod både av landets majoritetsbefolkning û singaleser û och av tamiler, samt av landets näst största minoritetsgrupp, muslimerna.
Mullah bor i dag i flyktinglägret Kandakuli i Kalpitiya, ungefär 175 kilometer norr om Sri Lankas huvudstad Colombo. De kom med båt för tio år sedan, tillsammans med andra muslimska flyktingar.
De är oroliga över att de kan förlora den mark som de lämnade bakom sig, eftersom Sri Lankas lagar säger att en markägare förlorar äganderätten om han inte har använt sin mark på tio år. Då kan den som har använt marken under den tiden få äganderätt till den. De muslimska flyktingarna från Mannar vet inte om någon bor på deras mark.
Rättighetsgrupper försöker hjälpa flyktingarna. Den Colombo- baserade organisationen Centre for Policy Alternatives (CPA) står bakom ett förslag till den statliga människorättskommittén för att de muslimska flyktingarna ska få rättvisa.
– Kommittén försöker att formulera några lagtillägg för att undanta flyktingar från lagen som ger människor rätt att överta mark som de använder, även om de inte äger den, säger CPA:s direktör Rohan Edrisinha.
Flyktingarna i Kalpitiya arbetar med de lokala fiskarna. De lagar och tvättar deras nät och deras båtar. Kvinnorna hjälper till med att samla lök på gårdarna. De får en rupie per kilo.
De som ansvarar för flyktingarnas rehabilitering säger att flyktingarna har tillgång till hälsovård och utbildning om än tillfällig. Men flyktingbarnen blir ofta fientligt bemötta av traktens barn i skolorna.
Och flyktingarnas utdragna närvaro skapar också oro och problem för de boende i området. Mohamed Careem, som äger en del av den mark på vilken man har byggt flyktinglägret, vet att möjligheten att flyktingarna ska återvända är avlägsen.
Han är orolig för att han aldrig ska få tillbaka sin mark. När flyktingarna först kom uppmanade lokala tjänstemän de boende i området att ge mark för att kunna inhysa flyktingarna. Careem säger att han lät dem använda hans mark för att han tyckte synd om flyktingarna.
– Jag kan inte ens plocka kokosnötterna på min mark, för flyktingarna har redan tagit dem. För de nötter som finns kvar måste jag anlita en plockare. Vi kan inte plocka dem med en lång pinne, för då kommer vi att skada flyktingarnas hyddor, säger Careem.
(000815)
.
