000718 (IPS) – Raset som begravde minst 60 sluminvånare i förorten Ghatkopar i Bombay förra veckan avslöjar än en gång den livsfarliga levnadssituation som tiotals miljoner fattiga indiska statsbor befinner sig i – och visar på myndigheternasoförmåga att omplacera sluminvånarna.
I åratal har myndigheterna delat ut broschyrer i det olycksdrabbade slumområdet i Bombay för att varna invånarna om rasrisken, men inget försök har gjorts att omplacera de boende. Istället har invånarantalet i Ghatkopar ökat.
Indiens delstatsregeringar anses frukta att förlora väljarstöd genom att omplacera sluminvånare eftersom de utgör en stor del av väljarkåren i de stora städerna.
Över fem miljoner människor lever i slumområden i Bombay, nästa lika många fattiga trängs i Calcuttas illegala bosättningar och i huvudstaden finns uppskattningsvis 600 000 familjer i slummen. Nästan 30 miljoner indier väntas leva i städernas slum år 2001, enligt ett nationellt institut för stadsutveckling.
Invånarna i slumområderna lever under ohygieniska förhållanden och hotas av sjukdomar, översvämningar, bränder och jordskred.
Svårigheten med omflyttning av sluminvånare är ofta att de inte erbjuds bättre alternativ och därför inte vill flytta. Katastrofen i Ghatkopar inträffade samtidigt som ett nytt regeringsförslag om slumområderna debatterades.
Enligt förslaget ska alla slumområden som är “obeboeliga” utrymmas, men man definierar inte vad obeboeligt innebär.
Den indiska ministern med ansvar för städernas utveckling, Jagmohan, har beordrat att flera slumkolonier i New Delhi ska förstöras, som ett led i den nya politiken. Invånarna ska flyttas till nya områden som regeringen anvisar dem.
Men många av de fattiga indierna vill inte flytta och de får stöd av framstående indier som är kritiska till Jagmohans idéer. En av dem är Indiens före detta premiärminister Vishwanath Pratap Singh. Singh och hans anhängare har demonstrerat framför Jagmohans bulldozer med krav på att invånarna i slumområderna istället får laglig rätt till sina små hem i Wazirpur i norra Delhi.
Men Wazirpur ligger bredvid en järnvägslinje som trafikeras av godståg med mycket eldfarligt material. Gita Dewan Verma, som tidigare arbetat som konsult för regeringen i bosättningsfrågor och idag jobbar på ett brittiskt utvecklingsinstitut, säger att det ofta inte alls är lämpligt att ge sluminvånare rätten till det land de ockuperar ur säkerhetssynpunkt och att det dessutom kan uppmuntra till ockupationer av allmän mark.
– Det är inte att man vräker människor från eländiga bostäder som är ett övergrepp utan de villkor som tvingar människor att bosätta sig där från början, säger hon.
Men livsvillkoren i de områden som sluminvånarna anvisas är ofta inte bättre. Många av de 5000 sluminvånare som nyligen på Jagmohans order omflyttades till Narela, 40 kilometer från centrala i New Delhi, är mycket missnöjda med sitt nya liv.
– Vi tvingas spendera hälften av vi tjänar på resor till våra jobb i centrum, säger Muhammed Salim.
Omflyttningen har inneburit att cirka 5000 barns skolgång avbrutits, eftersom det inte finns någon skola i närheten av var deras nya hem. I Narela finns bara en skylt med texten “plats för skola”, precis som det finns en skylt som lyder “plats för vårdcentral”.
Förra året flyttades cirka 6000 hushåll från slumområden till liknande nybyggda boplatser.
– Det finns ingen politisk vilja att arbeta för sluminvånarnas välfärd, säger Said Anil Laul, stadsplanerare som arbetar med omflyttningen av fattiga människor.
Han anklagar myndigheterna för att ha skapat problemet.
– Slumområden byggs inte på en natt. I New Delhi omfattar de 8000 tunnland och är hem åt miljoner människor och detta kan inte ske utan myndigheternas vetskap, säger han.
(000718)
.
