000329 (IPS) – Internationella människorättsgruppervädjar till de regionala medlarna för konflikten i Burundi att inteacceptera straffrihet för brott mot de mänskliga rättigheterna somen del av fredsavtalet. De vill även att FN-tribunalen för Rwandaska kunna döma för folkmord och brott mot mänskligheten begångnai grannlandet Burundi.
– Straffrihet i Burundi är helt fel väg att gå, säger Peter Takirambudde, chef för Human Rights Watch HRW i Afrika.
Vid den senaste förhandlingsrundan om Burundikonflikten i den tanzanska staden Arusha diskuterades möjligheten av en allmän amnesti. Detta för att bryta det dödläge som förhandlingarna för närvarande hamnat i.
HRW menar dock att en amnesti inte bara är orättvis mot offren, utan dessutom uppmuntrar extrema grupper att utföra liknande grymheter i framtiden.
– Om freden inte uppnås genom rättvisa kommer detta att ha negativa effekter i hela denna region. Med tanke på de bittra etniska konflikter som finns i Centralafrika, kommer eftergivenhet mot brott i Burundi att uppmuntra hänsynslösa ledare till etniska massakrer för att förgöra sin fiende, säger Peter Takirambudde.
Inbördeskriget i Burundi utbröt 1993, strax efter att landet valt sin förste demokratiske president, hutuern Melchior Ndandaye. Tutsisoldater mördade den nye presidenten och hans närmaste statsråd, vilket ledde till ett extremt våldsamt krig, där flera massakrer begicks på båda sidor. Kaos härjade tills den nuvarande presidenten tutsiern Pierre Buyoya tog makten i en militärkupp 1996.
Den etniska motsättningen mellan hutuer och tutsier är idag värre än någonsin, enligt flertalet bedömare.
I Burundi finns två stora upprorsstyrkor, Nationella befrielsestyrkorna, FLN, och Nationella rådet för demokratins försvar, FDD. Båda är hutudominerade och har fortsatt att göra motstånd mot Buyoyas regering, och attackerat civilbefolkningen och hjälporganisationerna, som grupperna menar styrs av tutsier.
Fredsförhandlingarna, som leds av Nelson Mandela, går i dagsläget trögt. Rebellerna har snarare trappat upp aktiviteten. Som ett svar på detta har regimen tvångsförflyttat omkring 300 000 människor till omflyttningsläger för att få kontroll över befolkningen. I lägren är bristen stor på vatten, mat och läkemedel.
Minst 100 000 människor har dött i inbördeskriget i Burundi under de sju år som det pågått.
HRW uppger att omkring hälften av de rebeller som är verksamma i närheten av Burundis huvudstad Bujumbura är förrymda soldater från hutumilisen i Rwanda under folkmordet 1994.
80 procent av den burundiska befolkningen är hutuer, och ett allmänt val skulle med all säkerhet leda till att tutsiregimen måste avgå. Tutsiminoriteten har dock dominerat det politiska och ekonomiska livet sedan självständigheten 1962.
(000329)
.
