000114 (IPS) – Vietnam har länge uppvisat en hög läs- och skrivkunnighet bland befolkningen. Fortfarande är grundutbildningen i landet i genomsnitt bättre än hos flera av dessrikare grannstater, men skillnaderna är mycket stora mellan städernaoch landsbygden.
Vietnam är ett av världens fattigaste länder. BNP per capita ligger omkring 300 dollar, motsvarande omkring 2 550 kronor. Den ekonomiska tillväxten har dock varit hög de senaste åren och statens investeringar har därför ökat. Statsbudgeten för utbildning har stigit från 8,9 procent 1991 till 14,1 procent förra året, om man får tro en statlig rapport inför en asiatisk konferens om utbildning i Bangkok nästa vecka. Den är en uppföljning av konferensen i Jomtien, Thailand, 1990.
I år har regeringen avsatt 15 procent av statens budget till utbildning. En tredjedel ska gå till motsvarande grundskolans lågstadium, där de minsta barnen lär sig läsa och skriva.
Vietnam har satsat hårt på att minska analfabetismen under de senaste 50 åren. 1945 kunde 90 procent av befolkningen varken läsa eller skriva, men i slutet på 1980-talet var “bara” tolv procent analfabeter.
1997 genomförde utbildningsministeriet en undersökning som visade att åtta procent av invånare över 15 år fortfarande var analfabeter. Världsbankens siffra samma år för Vietnam var sex procent.
Allt fler vietnameser avslutar sin grundutbildning. Antalet har stigit från 54,5 procent 1993-1994 till 75,5 procent 1998-1999.
Många vietnameser anser dock att kvaliteten på undervisningen har blivit allt sämre med tiden. Myndigheternas strävan att få alla barn till skolan har gjort att bristen på utbildade lärare blivit allt värre. Befolkningsökningen på 1,58 procent 1999 utsätter också utbildningssystemet för påfrestningar. Skolorna har varit tvungna att anställa outbildade lärare. Utbildningsministeriet uppger att det saknas 106 000 lärare totalt på alla nivåer.
Värst är lärarbristen i avlägsna bergsområden, där invånarna främst tillhör olika etniska minoriteter. Där saknas fortfarande de mest grundläggande hjälpmedlen för skolundervisning.
Barnen som går det första förberedande året i Vietnams skolsystem är nästan helt åtsidosatta. Kommunistpartiets egen tidning Nhan Dan skrev i oktober att omkring hälften av landets 140 000 förskolelärare inte får någon lön från staten och helt saknar socialförsäkringar. Lärare tvingas istället förlita sig på skolavgifter från barnens föräldrar, vilka inbringar i snitt 40 kronor i månaden sammanlagt. I vissa distrikt betalar de utfattiga föräldrarna i natura – ris, majs eller jordnötter.
I de mest avlägsna områdena är skolorna ofta byggda av bambu, och saknar till exempel bibliotek, laboratorier, telefoner och ibland till och med elektricitet.
Föga förvånande vill inte utbildade lärare arbeta i dessa distrikt. Efter högskolan blir flertalet av dem kvar i storstäderna, där de får fasta löner från staten på drygt 90 kronor i månaden, sociala försäkringar och barnbidrag. Många är hellre arbetslösa än flyttar ut till bergsområdena.
De stora skillnaderna i utbildning mellan stad och landsbygd avslöjas tydligt i statistiken. I huvudstaden Hanoi steg antalet barn som slutförde grundskolan från 54 procent 1993-1994 till hela 96,5 procent 1997-1998. Men i provinsen Gai Lai i det centrala höglandet steg andelen bara från 36,3 procent 1993-1994 till 37,4 procent 1998-1999.
Skillnaderna i skolgång mellan pojkar och flickor är också stora, särskilt bland de etniska minoriteterna. I Gai Lai var 60 procent av kvinnorna analfabeter 1998, jämfört med 50 procent i andra provinser i södra Vietnam, där flertalet är etniska vietnameser.
Landets gemensamma läroplan har också kritiserat för att varken tillgodose behoven hos de enskilda eleverna eller nationens. Samtidigt som regeringen förklarar att öppnandet av landets ekonomi mot de fria marknaderna måste snabbas på, råder stor brist på kvalificerad arbetskraft som kan förverkliga denna målsättning och göra landet konkurrenskraftigt.
– Vietnamesisk utbildning lägger alltför stor vikt vid teori och är därför ineffektiv, säger professor Nguyen Van Dao vid Hanois universitet.
Vice utbildningsminister, Nguyen Tan Phat, håller med, och menar också att skolan ställer alltför höga krav på eleverna och att undervisningsmaterialet är omodernt. Han tillägger att utbildningsväsendets del av statens kaka måste öka ännu mer för att kvaliteten ska kunna höjas, att alla barn ska kunna gå i skolan och att läromedlen ska kunna förbättras.
(000114)
.
