000107 (IPS) – FN
UNHCR började sitt arbete i december 1950 med 23 anställda och en budget på motsvarande dryga 40 miljoner kronor. Det skulle räcka till att hjälpa över en miljon flyktingar från östra Europa.
I dag finns det över 5 000 anställda och den årliga budgeten överstiger 8,5 miljarder kronor. Organisationen finns representerad i över 120 länder, och har sitt huvudkontor i Genève.
UNHCR:s ursprungliga mandat var att bistå de flyktingar som flyr nationsgränser för att undkomma fara och förföljelse. Samma mandat finns kvar i dag, trots att flyktingsituationen ser annorlunda ut så här 50 år senare.
Flyktingars rättigheter är tydligt preciserade i 1951 års flyktingkonvention, som hittills ratificerats av 133 stater. Texten säger dock inget om internflyktingars rättigheter, det vill säga de människor som tvingats lämna sina hem och är på flykt inom sitt hemlands gränser.
Detta juridiska vakuum har ofta gett UNHCR och andra hjälporganisationer stora problem när det gäller bistånd till internflyktingarna. Hittills är problemet olöst.
FN:s generalsekreterare Kofi Annan har föreslagit att vid inbördeskrig ska FN:s säkerhetsråd inrätta så kallade säkra korridorer i krigszonerna, genom vilka humanitära organisationer ska kunna ta sig fram till civilbefolkningen i krigsområdet.
Enligt Ray Wilkinson, högre tjänsteman inom UNHCR, är detta förslag ett av de mest kontroversiella som lagts fram av en generalsekreterare i organisationens senare historia, och det har orsakat djup splittring mellan medlemsstaterna.
Frankrikes premiärminister, Lionel Jospin, håller med Kofi Annan, och har sagt att “FN:s uppdrag inte är begränsat till konflikter nationer emellan…. utan ska försvara mänsklig värdighet inom varje enskild stat, och om det är nödvändigt, arbeta emot vissa stater”.
Kinas utrikesminister, Tang Jaxuan, motsätter sig dock en sådan inställning och menar att ''respekt för nationell suveränitet och icke-inblandning i interna angelägenheter är grundläggande principer i internationella relationer”.
Ett försök att fylla det tomrum som finns i konventionen vad det gäller internflyktingar var utnämnandet av en Speciell representant för internflyktingar, Francis Deng från Sudan. Han har utarbetat “riktlinjer för en dialog med regeringar och andra aktörer”. Hans riktlinjer täcker fler faser – en förebyggande fas, det vill säga rätten att inte behöva fly från sitt hem, rätten till skydd och hjälp om människor ändå blivit internflyktingar och en långsiktig lösning på problemet, antingen att människor får återvända till sina hem eller att de får nya bostäder i ett område där de kan integreras och skyddas.
Medan debatten fortgår visar den internationella kartan att det i dag finns över fyra miljoner internflyktingar i Sudan, mellan en och 1,5 miljoner i Angola, 1,4 miljoner i Colombia, en miljon i Irak, mellan 500 000 och en miljon i Afghanistan och Burma, samt mellan 400 000 och en miljon i Turkiet.
I Bosnien-Hercegovina finns omkring 840 000 internflyktingar, i Azerbajdzjan 576 000, Sri Lanka 560 000, Ryssland 550 000, Indien 520 000, Burundi och Rwanda 500 000, Libanon 450 000, Uganda 400 000, Peru 340 000, Kongo-Kinshasa 300 000, Sierra Leone 300 000 och i Georgien 280 000.
(000107)
.
