991217 (IPS) – Gyllene korridoren är den beteckning myndigheterna gärna använder när de talar om det 40 mil långa bältet med industrier i delstaten Gujarat. För miljöaktivister och arbetare är området allt annat än gyllene.
Hundratals små och medelstora fabriker i denna korridor tillverkar kemikalier, färger, konstgödsel, plast, trämassa och papper. De vräker ut obehandlat avfall i luft och vatten, och förgiftar jordbruksområden utan att ta hänsyn till folks rättigheter.
Men delstatsregeringen i Gujarat verkar inte bekymrad. Den fortsätter att genomföra sin Vision 2000 som ska göra Indiens näst mest urbaniserade delstat till en dröm för näringslivet.
Det är inte bara miljön som tar stryk av visionen. Även människorna som jobbar i fabrikerna drabbas. Pandit Govind arbetar vid fabriken Hema Chemicals. Han vann nyligen en rättegång mot företaget och fick ersättning för förstörda slemhinnor i näsan på grund av exponering för farliga kemikalier vid fabriken. Hans seger i rätten är historisk och unik i området. Indiens särskilda medicinalstyrelse ger sällan skadestånd för arbetsrelaterade skador.
För tusentals arbetare i Gyllene korridoren är jobbet förenat med livsfara. Det slarvas med säkerhetsreglerna från arbetsgivarnas sida, trots att kraven skärptes i samband med en gasolycka i Bhopal.
Kemikaliefabrikerna är de enda arbetsplatserna som finns för lågutbildade i området söder om staden Vadodara. Många av dem framställer livsfarliga kemikalier som finns bland de som kallas för “Dirty Dozen”, eller “smutsiga dussinet”, så som DDT, Dieldrin och Aldrin. Dessa ämnen klassas allmänt som livsfarliga för både människor och natur.
Konstgödselfabrikerna har omodern teknologi och utrustning, som ofta är importerad från länder där tekniken redan förbjudits.
50 procent av förråden där kemikalierna förvaras är mycket dåliga och bara 18 procent av fabrikerna har larmsystem som sätter igång vid olyckor, enligt en undersökning av hälsotillståndet och säkerheten vid fabrikerna i området, gjord av C.G. Pandya, ingenjör. Omkring 80 procent av arbetarna saknar skyddskläder.
Arbetsgivarna ger de anställda skulden för den dåliga säkerheten.
– Vi har all tänkbar skyddsutrustning, men arbetarna använder den inte, säger N.K. Navadia, chef för staden Ankleshwars Industriförbund, en samling arbetsgivare.
Arbetarna säger att om de får reda på att det finns utrustning så används den. Men oftast är den så dålig att den är verkningslös. Få anställda vågar klaga och de flesta tillhör inte facket. De är rädda för att förlora arbetet eftersom fabrikerna är den enda tänkbara inkomstkällan för dem.
Läkarna vid sjukhuset Sayaji General i Vadodara säger att det kommer in allt fler patienter med andningsbesvär, hudsjukdomar och cancer. Nästan samtliga visar sig vara anställda vid kemikaliefabrikerna. Arbetarna lider av irritation i ögon och på hud, astma, njurskador, näscancer, spräckta trumhinnor, cancer och sterilitet, enligt läkarna.
Enligt indisk lag måste företag som vållar sina anställda hälsoproblem betala ut skadestånd, men den juridiska processen är mycket lång och krånglig. Ytterst få tilldöms skadestånd. Besluten tas av Indiens speciella medicinalstyrelse i New Delhi. Det var över ett och ett halvt år sedan någon från denna styrelse besökte Gyllene korridoren. Dess tjänstemän anklagas dessutom för att vara genomkorrupta.
(991216)
.
