991102 (IPS) – Den 30 november träffas statsöverhuvudena för Uganda, Kenya och Tanzania i Arusha i norra Tanzania, för att sätta sina namnteckningar på det efterlängtade avtalet om det Östafrikanska samarbetet, East African Co-Operation, EAC.
Presidenterna Yoweri Museveni i Uganda, Daniel arap Moi i Kenya och Tanzanias Benjamin Mkapa har slutligen enats om organ och institutioner för en framtida gemensam marknad med en gemensam centralbank, lagstiftande församling och en gemensam domstol. Förhandlingarna har pågått i två och ett halvt år men signerandet av avtalet har skjutits upp två gånger, först i november 1998 och sedan i juli samma år. Orsakerna har varit en rad tvistefrågor som man inte kunnat enas om.
De tre ledarna har dock en tvistefråga kvar att komma överens om, nämligen etablerandet av ett system för att hantera obalansen i handeln mellan de tre Östafrikanska länderna. Utkastet till avtalet innehåller bara villkor för förhandlingar om ett handelsavtal. Ett sådant avtal skulle innebära att regionen inom fyra år blir en gemensam marknad med ett gemensamt tullsystem.
Förhandlarna måste nu hitta en lösning på krav som Tanzania och Uganda ställer för att skydda sina marknader från en dumpning från Kenya, vars industriella bas är större än de andra ländernas. Både Uganda och Tanzania anser att de tre medlemsstaterna i EAC inte ska vara likvärdiga partners i unionen, utan att Kenya bör erbjuda dem mer förmånlig villkor. De menar även att Kenya, i sin roll som en ekonomisk jätte i regionen, bör avgiftsbefria varor från Tanzania och Uganda, medan de två länderna i sin tur ska fortsätta att ta ut avgifter på varor från Kenya under en första femårsperiod. Detta är ett krav som Kenya har kallat för ett förräderi mot samarbetsandan.
– Vi ser det här som ett allvarligt bakslag mot samarbetsandan. Kenya är ingen jätte, alla tre länderna är utvecklingsländer, säger Gershon Ikiara, föreläsare på diplomatskolan vid universitetet i Nairobi.
En lösning av handeln borde komma högt på avtalets dagordning, menar Ikiara, eftersom alla de tre Östafrikanska länderna har en relativt liten bas för tillverkningsindustri. De tre länderna är alla beroende av jordbruket. I Tanzania står jordbrukssektorn för 55 procent av landets bruttonationalprodukt, i Kenya 25 procent och i Uganda 48 procent. Minst 60 procent av befolkningen i vart och ett av de tre länderna arbetar inom jordbruket, vilket gör jordbruket till den sektor som förser flest människor med arbete i regionen.
De senaste åren har det skett en nedgång i de Östafrikanska ländernas ekonomier, främst orsakat av ofördelaktiga väderförändringar och en ökad frihandelspolitik. För att regionens befolkning på 74 miljoner människor ska kunna få en förbättrad levnadsstandard krävs enligt ekonomiska experter en årlig tillväxt med minst 6 procent. Förutom Uganda som har en tillväxt på i genomsnitt 7,5 procent, har både Kenya och Tanzania stagnerat på en tillväxtökning på mindre än 3 procent.
– Utan ett handelsavtal är det väldigt lite kvar att samarbeta om. Vi får bara ett signerat papper utan några påtagliga ekonomiska fördelar, menar Ikiara.
Den ekonomiska integrationens historia i Östafrika började år 1900 när Uganda, ett land utan hav och hamnar, gjorde sina första formella överenskommelser med Kenya om att ha hamnstaden Mombasa vid Indiska Oceanen som gemensamt center för tullindrivning. Båda länderna, som vid den tiden stod under brittiskt styre, hamnade snart inom en tullunion med en gemensam extern tariff. Senare kom även Tanzania med i unionen, som hade tagits över som koloni av Storbritannien efter det att Tyskland förlorat första världskriget.
Samarbetet fortsatte efter självständigheten men bröt samman 1977 på grund av ideologiska skillnader mellan det socialistiska Tanzania och det kapitalistiska Kenya, medan Uganda var en militärdiktatur under Idi Amin.
Den gamla Östafrikanska unionen var främst baserad på ett gemensamt ägande av vissa tjänster, medan det nya initiativet baseras på ett skapande av en miljö som främjar en enda marknad och ett enda investeringsområde. Utkastet till avtalet betonar även behovet av en standardisering av industrivaror i regionen, en harmonisering av valutorna och införandet av en gemensam utrikespolitik för att förbättra den ekonomiska tillväxten.
(1999-11-02) .
