991021 (IPS) – För Bacharuddin Jusuf Habibie, Indonesiensavgående president, innebär förlusten av makten också lättnaden att slippa vara föremålet för det hat som dagligen leder till gatukravaller på gatorna.
– Vet ni hur många gånger jag attackerats av demonstranter sedan jag blev president? 3 632 gånger. Och hur många förolämpande uttalanden har jag hört? Otaliga, sa Habibie förra veckan när han höll sitt försvarstal inför parlamentet, innan detta skulle avgöra om han skulle få ansvarsfrihet för sina 17 månader vid makten. Något han inte fick, och som ledde till att han trädde tillbaka som kandidat i presidentvalet igår.
Habibie uppgav att han även efter sin period som president kommer att “guida” den demokratiska processen utanför regeringen.
– Jag kan tänka mig att leda en frivilligorganisation som arbetar för mänskliga rättigheter och demokrati, sa han.
På frågan om han kan tänka sig att flytta tillbaka till Tyskland, där han bodde länge och studerade till flygplansingenjör, svarade han att hans hem är i Indonesien.
Medan allas ögon idag riktas mot den nyvalde presidenten, Abdurrahman Wahid, är det allt fler som vill uppvärdera Habibies tid och insats som president. Många av de politiska förändringar som ledde till Indonesiens första demokratiska presidentval möjliggjorde av just Habibie, och allt fler bedömare menar att han blivit ett “offer” för sin egen demokratisträvan.
Kort efter han tog över makten från sin politiske mentor, Suharto, 1998, släppte Habibie ett stort antal politiska fångar, lättade på restriktionerna för media och tillät bildandet av nya politiska partier. Tidigare var bara tre regeringssanktionerade partier godkända. Det var just dessa frisläppta fångar, den fria pressen och de nya partierna som snabbt blev hans största kritiker.
– Ibland anklagar jag Habibie för att han gav alltför mycket frihet för snabbt, vilket inte bara skadade honom själv, utan också samhällsmoralen, säger Indria Samego, politisk analytiker vid Indonesiska institutet för vetenskap i Jakarta.
En av de största förändringarna under Habibies tid var allmänhetens syn på det skräckinjagande presidentpalatset.
– Förr var det mycket frustrerande att bevaka presidentpalatset. Det tog månader för dig att få ett tillstånd. Nu kommer och går journalisterna som vi behagar, säger en välkänd indonesisk journalist i Jakarta.
När Habibie kom till parlamentet igår för att tala inför den församling som hade hans öde som president i sina händer, var det flera som buade ut honom. Efter beslutet tagits sa Habibie till media att han nu var glad att en president inte längre är något skrämmande.
Från dag ett som president slogs Habibie för legitimitet som landets ledare, eftersom han utsetts av den gamle och hatade diktatorn Suharto. Habibie misstänktes hela tiden för att fortfarande gå i hans fotspår.
Hårdast kritik fick han för att han misslyckades med att stoppa korruptionen och för en bankskandal, där hans närmaste medarbetare var inblandade. Själv nekar Habibie till att han var inblandad personligen.
Nu när Habibie är avsatt och offentligt förödmjukad är det många av hans kritiker som berömmer honom för att han aldrig fängslade några politiska motståndare eller dissidenter.
Det var Habibies nära band till Suharto och hans ursprung som ett toppnamn inom Suhartos partiapparat under många årtionden som fällde honom, och som gjorde att människor aldrig kunde lita på honom som reformist. Människor upprördes också över det faktum att den granskningskommission som Habibie tillsatte för att se över Suhartos enorma personliga tillgångar som han försett sig med under sina 32 år vid makten, inte kunde hitta något som kunde fälla diktatorn.
Habibie var den man som igångsatte självständighetsprocessen i Östtimor. Det ledde till att den östtimorianske självständighetsledaren José Ramos Horta kallade Habibie för ''en stor statsman'', vilket han antagligen var ganska ensam om.
Andra menar att Habibies beslut om Östtimor inte bottnade i någon empati för befolkningen i provinsen, utan snarare i det faktum att östtimorfrågan blivit ett problem för Indonesien. En sten i skon som han själv sa.
För närvarande ser Habibie ut att gå till historien för sina stora misslyckanden, istället för de bidrag till demokratiprocessen som hans faktiskt gjort. Kanske kommer det att omvärderas något i framtiden.
(991021)
.
