991018 (IPS) – Total tystnad omslöt staden Same, elva mil söder om Östtimors huvudstad Dili, när de första internationella hjälpkonvojerna nådde staden.
Hjälparbetarna mötte bara en handfull människor i Same, som haft en befolkning på 23 000 personer. Staden ligger vid foten av berget Kabulaki och har förstörts av milis som retirerat från Dili.
Det fåtal hus som återstår bebos idag av flyktingar. Husen har tidigare tillhört invandrade indoneser och milismän. Till och med gathundarna tycks ha lämnat stan.
– Detta verkar vara en spökstad, säger konvojens ledare Rob Wesley- Smith, jordbruksrådgivare på den irländska biståndsorganisationen Oikos. Han berättar att detta är det värsta han sett hittills. Frågan som väcks är: Var är resten av invånarna?
– Förr brukade 800 människor komma till mässan på söndagarna. I söndags kom bara 50, säger fader Gelasio de Silva, församlingspräst i Same.
Han tror att merparten av de saknade invånarna gömmer sig i bergen.
– De är för rädda för att komma ner. De tror att miliserna fortfarande finns i området och kommer inte att känna sig trygga förrän Interfet-trupper kommer hit, säger han.
Men Interfet-trupperna har inte kommit än. Hjälpkonvojen eskorterades till Same av motståndsrörelsen Fretilins soldater. Fruktan för att Abalai-milisen skulle ligga i bakhåll på vägen till Same var stor.
I fredags uppgav Interfets ledare, generalmajor Peter Cosgrove, att hundratals pro-indonesiska milismän fortfarande är aktiva i Östtimor.
Ett antal sammandrabbningar mellan FN-trupperna och milisgrupper har rapporterats. En skedde i lördags nära Marko, ungefär fem kilometer från det indonesienkontrollerade Västtimor. Då dödades tre milismän i vad som var den fjärde sammandrabbningen på tio dagar.
Interfet-styrkan kom till Östtimor den 20 september men började först nyligen ta sig till områden utanför de största städerna Dili och Baucau.
Denna veckan väntas förstärkningar till de företrädesvis australiska trupperna från Sydkorea och Thailand och det ska göra det möjligt för trupperna att ta sig till övriga distrikt. Biståndsorganisationer i området klagar på att det tar för långt tid för de internationella trupperna att sprida sig över landet.
Hur omfattande dödandet och fördrivningarna varit på Östtimor sedan östtimorianerna röstade om självständighet från Indonesien den 30 augusti är fortfarande oklart. Grupper som arbetar med mänskliga rättigheter uppger att plundrandet och terrorn var välplanerad. Flyktingar har vittnat om att de indonesienunderstödda miliserna hade listor över vilka som skulle dödas och tillfångatas.
Enligt Ross Mountain som arbetar för FN med humanitär hjälp vet man fortfarande inte var 300 000 flyktingar är, detta ska mätas mot att uppskattningsvis 850 000 människor bor i Östtimor.
– Det finns antagligen tiotusentals kvar i bergen, men vi har svårt att få siffrorna att gå ihop, säger Ross Mountain.
Enligt fader Gelasio fördes ett stort antal av invånarna i Same iväg till Vättimor av milismännen. Han tror att många har försvunnit på väg dit och frukar att de är döda.
Amnesty International bekräftar hans oro. De rapporterar om en incident då östtimorianer dödades under en tvångstransport till Västtimor den 11 september. Den katolske prästen har själv hotats av fem milismän.
– De ville att jag skulle lämna kyrkan, men jag stod emot. Då började de avfyra skott mot kyrkan för att skrämma mig, säger han och pekar på kulhålen i byggnaden.
Guilermo Marcal har just kommit tillbaka till staden efter att ha gömt sig i bergen. Han berättar att han såg 30 lastbilar med människor som fördes bort.
– Abalai-milisen dök plötsligt bara upp med sina lastbilar och tvingade alla i min by att kliva på. De sa att de skulle föras bort för sin egen säkerhet, säger han.
Marcal och hans familj lyckades smita iväg i skydd av mörkret och tog sig upp i bergen.
– Det finns ingen mat i bergen och vi överlevde till sist på löv och rötter. Hungern tvingade oss tillbaka till staden, säger han och berättar att det fortfarande finns många hungriga och rädda människor i bergen.
– Lova att ni inte låter omvärlden glömma oss, säger den gamle bonden.
– Som du ser ligger allt i ruiner. Men de senaste 24 åren har vi överlevt en brutal ockupation. Indoneserna är borta och vi gläds över att kunna börja om från noll, säger fader Gelasio, men han tillägger att han hoppas att Interfet kommer snart så att människorna som gömmer sig i bergen får hoppet tillbaka.
(991018) .
