991018 (IPS) – Med växande ilska tvingas invånarnai Kongo-Kinshasa se på när grannländerna ohämmat förser sigmed landets naturresurser. Länder som inte har en enda diamantgruvaexporterar plötsligt diamanter. Detta tack vare att de skaffat sigmilitär kontroll över kongolesiska områden, antingen genom attstödja rebellerna eller president Laurent Desiré Kabila.
– Både rebellerna och regeringen måste inse att det är hög tid att få ett slut på detta krig, som idag blivit en guldgruva för de allierade på båda sidor, säger den kongolesiske forskaren i statsvetenskap, Tshidibi Ngodavi, som bor i Kinshasa.
Tshidibi menar att de allierade på båda sidor beter sig som banditer, medan befolkningen fortfarande förtrycks av diktatur och våld.
Landets icke-statliga press, som idag i stort sett använder utländska byråer och radiostationer som källor, bekräftar att landets naturresurser plundras. Landets invånare rasar.
– Det är motbjudande hur våra egna landsmän tillåter att våra naturresurser säljs ut bara för att de ska behålla makten, säger Franklin Musau, som har ett litet transportföretag i Kinshasa.
Kongo-Kinshasa är för stort, för rikt och för lite utvecklat. Landet har mer mineraltillgångar än det behöver, menar Kwebe Kimpele, journalist som förut arbetade på den statliga radion. Detta leder till girighet bland landets makthavare, anser han.
Uganda, Rwanda och Zimbabwe har på sistone plötsligt blivit exportörer av diamanter utan att ha en enda diamantgruva på sina territorier, enligt diamantkontoret, en avdelning av det belgiska tullväsendet, som bevakar import och export av diamanter. Statistiken för juli månad, som diamantkontoret just offentliggjort, visar att Zimbabwe exporterade diamanter till ett värde av 19 000 karat, Rwanda 1 500 och Uganda 11 000 .
Myndigheterna i Kinshasa säger att ugandierna och rwandierna beslagtog diamanter till ett värde av 185 216 karat och 447 kilo guld de första åtta månaderna av kriget.
Konflikten i Kongo-Kinshasa började i augusti 1998 efter att president Kabila beordrat de återstående rwandiska trupperna att omedelbart lämna landet. Det var samma trupper som tidigare hjälpt honom störta diktatorn Mobutu Sese Seko i maj 1997. Sedan dess har sex afrikanska länder dragits in i konflikten: Angola, Zimbabwe, Tchad och Namibia som stödjer Kabila, och Uganda och Rwanda som stödjer rebellerna.
Zimbabwe, som är Kabilas viktigaste allierade, har värst rykte bland kongoleserna. Zimbabwe har sänt 11 000 soldater för att hjälpa regeringslojala kongolesiska soldater, och verkar bli det land som tjänar mest på att kriget drar ut på tiden, anser befolkningen i Kinshasa. Zimbabwe döljer inte längre sin avsikt att stärka de ekonomiska banden med Kongo-Kinshasa genom att skaffa sig allt fler gruv- och jordbrukskontrakt genom president Kabila.
Zimbabwe har fått koncessionsrätten till ett 200 kvadratkilometer stort område vid Mbuji-Mayi, huvudstaden i den diamantproducerande provinsen Östra Kasai i centrala Kongo-Kinshasa. Zimbabwe har också koncession på ett enormt område mark för utveckling av jordbruk och landsbygd. Området ligger i Katanga i sydöst, och zimbabwierna ska där odla ris, majs, sojabönor och sötpotatis.
Redan före 1998 fick Zimbabwe kontroll över Gecamines, Kongos största gruvbolag. Sedan dess har bolagets direktör varit den vite zimbabwiern Billy Rautenbach, som för några månader sedan sparkade 16 000 av bolagets 25 000 anställda.
Kongos centralbank uppger att Gecamines endast utvann 206 ton koppar det första halvåret i år, jämfört med 17 000 ton under samma period 1998. I slutet av september enades arméerna i Kongo- Kinshasa och Zimbabwe om att starta ett gemensamt företag som ska saluföra koppar, diamanter och trä för att finansiera kriget. Resultatet är att kongolesisk koppar nu ska förädlas av det zimbabwiska företaget Zimbabwe Mining Development Corporation.
– Avtal som detta kan bara ingås i krigstid. Under ytan ligger alltid lite av utpressning och hot från den allierade maktens sida om att dra tillbaka sina styrkor om förväntningarna kommer på skam, säger Tshidibi.
(991018)
.
