990924 (IPS) – Inbördeskriget i Angola ödelägger inte bara människornas liv, utan går också hårt åt miljön.Stora arealer jord blir oanvändbar på grund av landminor och skogen huggs ned av desperata människor som behöver ved för bränsle.
I de inre delarna av Angola finns det bara små skogsdungar i en radie på fem mil runt provinshuvudstäderna. Träden är oftast fruktträd, som är mer värdefulla för sin mango eller papaya än för den energi det kan avge vid eldning. Träden kan också tillhöra en missionsstation, eller ett område där det finns militären eller myndighetspersoner.
Annars huggs träden ned i en chockerande hastighet och mängder av fördrivna människor, som behöver ved till uppvärmning och matlagning. En miljon har blivit hemlösa sedan kriget åter blossade upp i december förra året. Därtill kommer alla de 1,5 miljoner som förlorade sina hem mellan 1992 och 1994.
– Alla träd vid vägkanterna är borta, säger Roque Goncalves från den angolanska icke-statliga organisationen ADRA.
Han talar om den 35 mil långa sträckan från Malange till Luanda. Fram till i år stod det 30 år gamla eukalyptusträd på båda sidor om vägen.
Då kriget startade i januari i år, fylldes Malange av 70 000 fördrivna människor. De högg ned skogen och drog upp kassava- rötterna ur jorden. Nu bygger de ett läger med tusentals hyddor av strå och gräs, och rensar flodbankerna på jakt efter byggmaterial.
Skogen planterades av den portugisiska kolonialregimen. Den har minskat ända sedan självständighetstiden 1975, men i dag försvinner skogen i ett alarmerande tempo på grund av de hemlösa. I närheten av staden Huambo huggs 3 000 hektar eukalyptusskog ned på tre år.
I det inre höglandet har kraftiga skyfall sköljt bort tonvis av odlingsbar mark från de kalhuggna områdena.
Under den nio månader långa belägringen av Kuito 1993 höggs alla träd i staden ned till ved. Inga nya har planterats.
– Angola har ett akut problem med avskogning, säger Heinz Fichtmueller, agronom som arbetar för Röda Korset i Huambo.
Många vill nog påstå att det just nu är viktigare att ta hand om svältande och sjuka, men biståndsarbetare säger att ved behövs för att laga mat vid hjälpstationerna, och ved är en bristvara.
Det är inte ovanligt för flyktingarna att gå 15 kilometer för att hitta bränsle. Tidigt på morgonen och sent på eftermiddagen kommer långa rader av kvinnor och barn med buntar av ved på huvudet. Om de möter en polis eller soldat måste de ge en del av bördan som “skatt” till säkerhetsstyrkorna.
Myndigheterna i Angola har gett hundratusentals fördrivna lov att slå sig ned i utkanten av de belägrade provinshuvudstäderna. I sin jakt på byggmaterial riskerar de att trampa på de många landminor som finns överallt.
Vid provinssjukhuset i Kuito behandlades fram till 22 september 26 fall av minskador. Av dessa var tio barn under 16 år som trampat på en landmina då de letat efter ved eller något ätbart.
Avskogningen drabbar hela Angola, men värst är det i det krigshärjade höglandet. Kriget har inte gått så hårt åt den torra sydliga provinsen Namibe, men striderna har minskat de områden som nomaderna kan driva sina boskap på och pressat in dem i ett hörn. Överbetning leder till erosion som vinden förstärker. Öknen vid kusten breder snabbt ut sig.
De stora teakskogarna i söder är borta sedan länge. Jonas Savimbi, ledaren för Unita, har erkänt att hans rebellorganisation betalt det militära stöd den fick från Sydafrika på 1980-talet, med teak och elfenben.
Angola är Afrikas näst största oljeproducent efter Nigeria, och har den billigaste bensinen i hela Afrika med 65 öre litern. Men bensin och parafin finns det bara rikligt av i Luanda, i provinshuvudstäderna är bristen stor. Det skulle därför vara möjligt att få billigt bränsle till matlagning och uppvärmning, men majoriteten är bönder som knappast känner till landets energi- och socialpolitik. Landsbygden driver jordbruk med 1800-talets teknologi och använder ved som bränsle.
(990924)
.
