990607 (IPS) – (IPS-Marwaan Macan-Markar)
Herath Punchi Banda, 62, har inte sett sin familj på 39 år. Hon är en av de socialt utfrysta leprasjuka på ön. Ingen av dem har kommit hit av egen fri vilja. De har tvingas till isolering på grund av den sjukdom de har, spetälska, eller lepra som sjukdomen också kallas.
Bandas granne, Krishnapillai Eliyathamby, berättar att för 50 år sedan var antalet leprasjuka på ön hela 500. Själv kom han till ön redan 1943 för att sitta i karantän.
På den tiden hade de sjuka inga alternativ. Lepralagen från 1901 var fortfarande ett effektivt redskap för staten att särskilja de spetälska från resten av befolkningen. Lagen förbjöd alla medborgare att ge husrum åt en spetälsk och kunde tvinga den sjuke till isolering på ön Manthivu. Lagen avskaffades så sent som 1990.
I dag tvingas dock inga nya patienter till ön. De sista nykomlingarna anlände i slutet på 1970-talet. Orsaken är att hälsovården i Sri Lanka varit effektiv i sin kamp mot lepra.
Antalet fall av lepra på Sri Lanka är i dag färre än ett per 10 000 invånare, enligt Världshälsoorganisationen. Detta kan jämföras med Indien där antalet fall är mellan 5-15 per 10 000 invånare.
Doktor Sunil Settinayake, expert vid landets statliga anti- lepraprogram vid Colombos medicinska forskningscenter, säger att vändpunkten kom 1982.
– Vi fick nya mediciner som kunde bota lepra i ett tidigt skede. Nätverken inom sjukvården blev bättre så att lepra upptäcktes innan det var för sent för att bota, säger han.
I dag finns det 1 800 kända fall av lepra i Sri Lanka, varav sju procent är barn. Samtliga får behandling vid en av landets 70 kliniker.
– Leprasjuka behandlas i dag som alla andra patienter med smittsamma sjukdomar. När patienter med lepra i en tidig fas kommer in till sjukhuset sätts de på en medicinsk behandling i vanlig ordning. Kuren varar i mellan sex månader och ett år, säger doktor Settinayake.
Men trots dessa medicinska framsteg är den sociala brännmärkningen av leprasjuka fortfarande mycket hård ute i samhället.
1990 försökte därför Settinayake tillsammans med en liten grupp andra läkare att lansera en informationskampanj om lepra bland befolkningen. Fyra år senare visade en undersökning att rädslan inför lepra faktiskt minskat. Främst hade människor insett att sjukdomen inte är obotlig, och att de inte måste isoleras längre.
Men människorna på ön Manthivu säger att de inte skulle våga resa hem igen. Fördomarna är för starka och det finns ingen att återvända till. Ensamheten är ibland svår, säger de, och kanske är det därför nunnorna från det intilliggande fransiskanklostret tar båten över lagunen varje fredag till de leprasjukas ö.
– Om bara deras anhöriga kom hit skulle de se att alla blivit botade. Du får inte lepra genom att umgås med dem. Ingen av oss har smittats, säger en av nunnorna.
Nunnorna har besökt leprakolonin sedan dess tillblivelse. De var de som tog hand om de sjukas tills staten tog över 1962. Men förutom nunnorna får öborna bara kontakt med omvärlden via TV och radio.
(990607)
.
