990329 (IPS) – Samtidigt som västmakterna går inoch bombar Serbien, pågår tiotalet konflikter i Afrika. Flera avdessa krig är minst lika omfattande och brutala som Jugoslavien-krisen. Trots det visar väst föga intresse att ingripa.
Förtryckta minoriteter, miljontals flyktingar, diktaturanhängare, krigsherrar och extrem fattigdom förekommer i stor omfattning i Sierra Leone, Kongo-Kingshasa, Angola och några andra afrikanska länder. Många av de drabbade människorna i dessa konflikter skulle välkomna uppmärksamhet från det internationella samfundet.
Sedan kalla krigets slut i början av 1990-talet har världens mäktiga stater betraktat blodbaden och de enorma mänskliga tragedierna i Afrika på bekvämt, behörigt avstånd. När kalla krigets kapplöpning upphörde finns det inte längre något storpolitiskt intresse av att bevaka Afrika.
Internationell media har riktat strålkastarljuset helt och hållet på mördandet i Kosovo och lämnat den afrikanska kontinenten i mörker. Skytteldiplomatin och hotet från Europas största flyktingkatastrof under 90-talet överskuggar allt annat.
– I dag försöker det internationella samfundet att undvika storskalig, multilateral inblandning i Afrikas till synes olösliga konflikter. Det kallas att omvärlden befrämjar “afrikanska lösningar och afrikansk kapacitet att lösa afrikanska problem”, säger Greg Mills, chef för Sydafrikanska institutet för internationella relationer.
Några siffror kan visa proportionerna på Afrikas kriser. Kriget i Angola har orsakat att 1,5 miljoner människor av en befolkning på 11,5 miljoner är på flykt från sina hem. I Sierra Leone har kriget förstört all infrastruktur och sjukvård i så hög grad att 10-15 procent av befolkningen på 4,5 miljoner saknar tillgång till grundläggande sjukvård. Kriget och det embargo, som införts av De västafrikanska staternas ekonomiska gemenskap, har lett Sierra Leone in i totalt ekonomiskt kaos.
I maj 1997 utsattes Sierra Leone för en statskupp, som ledde till att alla banker stängdes och att jordbruk, fiske och gruvverksamhet helt avstannade. Statens intäkter har minskat med 90 procent. Allt utländskt bistånd – 30 procent av statsbudgeten – har stoppats.
Omkring 30 krig har drabbat Afrika sedan 1970, varav flertalet är inbördeskrig. 1996 rasade krig i 14 av Afrikas 53 länder. Afrika stod då för hälften av alla krigsrelaterade dödsfall i världen. Samma år fanns över åtta miljoner flyktingar på drift på kontinenten.
Under inbördeskriget i Mozambique minskade BNP årligen med 3,5 procent mellan 1981-86. 50 procent av landets vägar är bara farbara med 4-hjulsdrivna fordon.
Jugoslaviens president Slobodan Milosevic beskrivs i dag närmast som en ny Hitler. Afrikanska diktatorer som Zaires Mobutu Sese Seko hade dock väst betydligt större fördragsamhet med under hela kalla kriget. Han fick stöd trots att inga val hölls då han satt vid makten. Protesterna mot Mobutu Sese Sekos envälde var få och lågmälda ända fram till Sovjets fall.
Sedan 1990-talets början har en ny strategi utvecklats gentemot Afrika. Eller snarare sagt, väst saknar en strategi. Afrika ska nu klara av sina egna problem. Denna nya attityd har härskat under ett decennium då det mänskliga lidandet varit enormt i regionen.
FN lämnade för ett tag sedan Angola. Förhandlingarna mellan de stridande parterna stannade av helt och landet befinner sig nu i ett vakuum. FN:s misslyckande i Angola har gett FN-kritikerna ytterligare vatten på sin kvarn.
FN hade flest fredsbevarande insatser på gång under 1994, då 17 operationer pågick med 85 000 aktiva personer och med en budget på 26,9 miljarder dollar. 70 procent av dessa insatser utspelades i Afrika.
I dag pågår 15 FN-operationer runt om i världen med en personalstyrka på 24 000 och en budget på cirka åtta miljarder kronor.
(990329)
.
