990208 (IPS) – Det går 120 män på 100 kvinnor i Kina, men det är en icke-nyhet för de statsstyrda medierna i Kina. Jämställdhetsaktivister i landet anser att kvinnornas frigörelse inte kommit någonstans sedan befolkningskonferensen i Kairo 1994.
Organisationen Mänskliga rättigheter i Kina, HRIC, skriver i en rapport till FN-kommittén för avlägsnandet av kvinnodiskriminering, Cedaw, att kinesiska myndigheter inte tillåter någon som helst kritik mot den kvinnofientliga befolkningspolitiken i landet.
– Inga journalister i Kina berättar om hur folk sätter ut sina flickebarn i skogen för att dö, eller att kvinnor tvingas till könsselektiva aborter. Barnamord har resulterat i att tiotals miljoner flickor bara försvunnit, säger Yu Piug, en av författarna till HRIC-rapporten.
Den stora andelen män i förhållande till kvinnor i Kina är betydligt större än i de flesta länder, där kvinnor utgör ungefär halva befolkningen. Piug berättar också att Kina har den fjärde högsta självmordskvoten i världen. Statistik från WHO visar att det begås tre gånger så många självmord på den kinesiska landsbygden som i städerna.
Kina är också det enda landet i världen där det är fler kvinnor än män som begår självmord. 21 procent av världens kvinnor är kineser, men dessa utgör hela 56 procent av jordens kvinnor som tar sitt liv.
Kinas försök att hålla tillbaka befolkningstillväxten är högt prioriterat. Detta mål är viktigare än kvinnors och barns mänskliga rättigheter. Enligt HRIC-rapporten har dessa målsättningar lett till att statsanställda och medicinsk personal har tagit till våld, tvång och andra övergrepp för att leva upp till kraven.
1979 lanserade Kina sin ettbarnspolitik. Äkta par tvingades då be om lov av staten innan de kunde bli föräldrar. I några få delar av landet samt bland vissa minoriteter fick man rätt att skaffa två barn, speciellt om den första blev en flicka. Men att föda ett tredje barn var û och är fortfarande – förbjudet.
Efter att kvinnan fått det barn eller de barn myndigheterna godkänt, förväntas mödrarna börja använda preventivmedel eller låta sterilisera sig. Om ett par trots detta skulle få ett tredje barn, tvingas en av de två û oftast kvinnan û att sterilisera sig.
På 1990-talet utvärderade myndigheterna ettbarnspolitiken, men bara för att kunna förstärka det ytterligare. Bland annat kvoterades antalet barn i vissa provinser och regioner. Straff mot enskilda individer eller familjer infördes också. Brott mot familjeplaneringsprogrammet kunde leda till att någon förlorade sitt jobb, fick sin egendom konfiskerad eller – i extremfall – få sitt hus jämnat med marken.
För att klara av att följa dessa stränga regler har kinesiska kvinnor tvingats till abort eller sterilisering.
– Högre statstjänstemän anklagar sina underordnade för de övergrepp mot kvinnor som begås, men det är bara ett sätt att förklara bort våldet mot kvinnor i landet, säger Liu Qing, ordförande för HRIC.
Politiskt oppositionella och människorättsaktivister i landet har vädjat till den kommunistiska regeringen att utse en oberoende kommission som ska granska orsaken till den ojämna könsfördelningen och undersöka om den nuvarande politiken bör omvärderas.- En sådan kommission ska rapportera direkt till folket för att vi ska få en öppen debatt om problemet, säger Piug.
Regeringen har inte kommenterat anklagelserna om att vissa statligt anställda har gått väl långt i sin nit att göra ettbarnspolitiken till en framgång. Den har heller inte kommenterat HRIC-rapporten.
Ihsan Bouabid IPS/ New York 990208
.
