990108 (IPS) – Avfall. En oönskad rest. Att ta hand om andras avfall är ett föraktat arbete. Kairos cirka 16 miljoner invånare lämnar mycket avfall. Människorna som tar hand om det kallas zabbaleen, sopfolket.
De lever på vad soporna ger. Inte i form av lön. Nej, det är närmast så att de skall vara tacksamma för att de får ta hand om avfallet. Deras lilla inkomst kommer av att återvinna det som återvinnas kan ur skräpet. En av Kairos sopstäder ligger på berget Moquattam. Där lever minst 15 000 människor, kanske dubbelt så många, bland soporna som är deras levebröd. Merparten av zabaleen- folket är kristna. De kom till Kairo från södra Egypten i jakten på ett nytt liv. Egyptens folk har i urminnes tider arbetat med jordbruk. Men en stor befolkningsökning tillsammans med en mycket liten klick ägare ledde till fattigdom och flykt till städerna. Dåvarande presidenten Nasser genomförde en jordreform på 50-talet men jorden räckte inte till alla de fattiga.
– Människorna i sopstaden står längst ner på den sociala skalan. De samlar sopor, vilket är orent. De är kristna och de håller grisar som tar hand om det organiska avfallet. Det är en styggelse för många muslimer, säger Mats Högelius, präst och svenska kyrkans representant i Kairo.
Det är vinter i sopstaden. Trots det slår lukten emot oss när vi färdas upp på berget. Vi har vevat ner rutorna på bilen, för att visa mäniskorna som bor här respekt. Visa att vi inte skyr doften som är deras livsrum. Allt enligt Mats Högelius som varit här många gånger förut. Vi passerar högar av plast, tyg och metall. Bland det organiska avfallet bökar grisar runt. Mitt bland soporna går, sitter och står människor som jobbar med att sortera skräpet. En åsnekärra möter oss, den är tom. Har levererat sin last.
Åsnekärrorna kan man se i de flesta av Kairos kvarter, utom i de alla rikaste där de boende inte vill se det smutsiga sopfolket. Där har myndigheterna på vissa håll lagt ut sophämtningen på entreprenad. Men det hjälper inte, enligt Mats, även bland urtjusiga Merceders i områdena där de rika utlänningarna bor ser man zabbaleens.
Det finns idag fem stora sopstäder i Kairo. Ett av fattigdomens många ansikten. Ett annat är den gravplats vi passerat på väg till Moquattam som går under namnet “De dödas stad”. Hemlösa fattiga har flyttat in i de stora gravarna. Fortfarande begravs människor i de dödas stad. Innan en begravning meddelas de boende i god tid så att graven kan utrymmas. – Det kan dock uppstå problem om någon går bort hastigt, säger Mats.
Moquattam är trots sin misär den mest utvecklade av sopstäderna. Delvis därför att den har fått mest uppmärksamhet i media. På grund av att myndigheterna är rädda för negativ press har utländska journalister förbjudits att besöka sopstäderna.
Men Moquattam skiljer sig också från de andra sopstäderna för att här, på bergets topp, finns ett kloster med hela sju kyrkor. – Jag blir rörd av klostret som en konkret vision av ljuset i mörkret. Det kanske är fel att se det så, men jag anser inte att detta är ett människovärdigt liv. Jag är glad för att sopfolket genom fader Samaan kan uppleva att de har ett mänskligt värde. Att någon har sett dem.
Fader Samaan är en mytomspunnen person. Att han är en gudomligt inspirerad eldsjäl ser besökaren genast när hon nått bergets topp. Här bland de uråldriga sandstensbergen byggs det så det knakar. Det första vi ser är vackra klippmålningar och bibliska motiv inristade i berget. Här på sopbergets topp har en fristad för de fattiga växt upp. Moquattam är en helig plats för de kristna i Egypten. Enligt berättelserna lyfte Gud berget på 900-talet då landets kristna utmanades av den muslimske kalifen. Nuvarande fader Samaans namne och föregångare, Den helige skomakaren Samaan, och dåvarande koptiske påven, Anba Abram, tvingades be Gud om ett mirakel. Kalifen och hans medhjälpare krävde att de kristna flyttade på berget Moquattam, eftersom det i nya testamentet står att “tron kan flytta berg”. De tänkte sig att detta var ett sätt att bevisa att den kristna kyrkan var en irrlära. Men miraklet genomfördes och berget lyftes tre gånger. Så högt att solen strålade emellan jord och berg.
Dagens fader Samaan var en helt vanlig Kairo-bo, han var ansvarig för ett tryckeri. I början av 70-talet blev han bekant med en av de som hämtade sopor i hans kvarter. Sophämtaren försökte få Samaan att besöka Moquattam. Han tvekade, länge. Han försökte in i det sista smita men hindrades av guds röst. När han tillsammans med sin vän gick omkring bland de kristna sopsorterarna blev han så bedrövad att han satte sig på bergets topp och frågade Gud vad han skulle göra. Prästen satt där varje söndag i tre veckor och bad till Gud om råd. När han satt där den tredje söndagen blåste en kraftig vind, som förde med sig skräp. En liten pappersbit föll framför hans fötter. Det var ett blad ur bibeln, Apostlagärningarna 18:9-10: “Och i en syn om natten sade Herren till Paulus: Frukta icke, utan tala, och tig icke; ty jag är med dig, och ingen skall komma vid dig och göra dig skada. Jag har ock mycket folk i denna stad.”
Fader Samaan såg lappen som en direkt uppmaning från Gud och påbörjade det arbete som lett till att det idag finns sju kyrkor på bergets topp. Han arbetade först som lekman men prästvigdes efter ett par år. Kyrkorna är byggda ur det som fanns på berget. De flesta har utvecklats ur grottor, som under historiens gång har använts som flykttillhåll under tider av förföljelse. Grottkyrkor med formen av amfiteatrar som varje torsdag tar emot 5000 människor på bibelstudier. – Fader Samaan skulle aldrig stänga grinden för en av sopfolket. Klostret är till för dem, säger Mats Högelius.
På sopberget möts vi av leenden. Vinkande händer, barn som vill säga ett par ord på engelska. – Människorna är inte turistiskt präglade. Deras leenden är äkta. De ser glada ut för att de är sedda, någon har sett dem i deras elände. “Det är inte vi som skräpar ner, det är de i Kairo. Vi städar upp efter dem”, säger de. De har en värdighet i misären.
Vi står under en bild av Samaan, skomakaren. Huggen i sten i en av bergets kyrkor. Stenhuggaren är inte en mytomspunnen egyptier från förra århundradet utan en livs levande polack som står på en ställning ute i den bleka vintersolen och skapar ännu ett konstverk. – Han skapar historia. I Kairo har vi den urgamla egyptiska bildhuggarkonsten som faraonerna utövade. Nu skapas här en kristen historia i den urgamla stenen, säger Mats. – Dessa bilder blir eviga, inget kommer att rubba dem utom möjligen en ny jordbävning.
Själv har Mario, eller Mariusz Dyblich, som han heter, en ödmjuk inställning till sin konst. – Det är folklore, säger han och ler, när jag berömt honom för hans verk.
Nedanför berget har kyrkan öppnat ett center för flickor från sopstaden. På centret får de en chans att lära sig ett hantverk. De flesta av flickorna bor kvar hos sina familjer och går till centret varje dag för att arbeta. Vi möter flickor som tillverkar vackert papper i olika färger av pappersrester eller väver shoppingkassar och mattor av tygrester. Allt tas om hand. När vi besöker centret kommer en bil i miljonklassen rullande. Ur den fyrhjulsdrivna bilen kliver fyra amerikanska kvinnor. De guidas runt. En av dem frågar de andra om de såg hur smutsig toaletten var.
– De kommer aldrig upp till toppen av berget, de vänder här vid centret, säger Mats.
Annika Torstensson IPS/ Kairo/ Stockholm 990108
Svenska kyrkan i Egypten:
Den Koptiska Ortodoxa Kyrkan, COC och den svenska kyrkan har en gammal relation. Det hela började Kyrkornas Världsråds möte i Sverige 1925. Den tjänst som Mats Högelius innehar i Kairo är till för att synliggöra och stärka relationen mellan de båda kyrkorna.
