Polhena, 051103 (IPS) – Polhena – känt för sina underbara stränder – har återfått en del av den attraktionskraft som försvann med tsunamin i slutet av förra året, då det kristallklara vattnet förvandlades till en massgrav.
Strandförsäljarna är tillbaka, liksom snorkeldykarna och turisterna. Strandens huvudattraktioner utgörs av nybyggda toaletter och ett livräddningstorn, som finansierats av Korea. När man går längs stranden och dess stilla vatten är det mycket svårt att föreställa sig tsunamikatastrofen. Men för befolkningen i Polhena pågår fortfarande kampen för att hantera livet efter tragedin, som krävde 35 000 dödsoffer i landet och förorsakade fruktansvärda skador på kusterna. – Folk kommer hit, men de stannar inte länge, utan åker snabbt igen, säger Manuwelmadu Chandana vid Polhena Beach Hotel, när han blickar ut mot de parkerade bussarna längs stranden.
Han var på hotellet när flodvågen kom och han såg sin chef dö.
– Om havet är oroligt eller det är hårda vindar försvinner folk snabbt. Och det är begripligt för också vi blir rädda, säger Chandana. Nyligen när det gick rykten om en ny tsunami, tömde personalen hotellets bottenvåning på allt värdefullt och stängde. Gömt bakom hotellets nymålade väggar och skyltar ligger forfarande högar av bråte från förstörda byggnader. M.A. Nandawathie står vid dörren till sin hydda och berättar om hur lite hjälp hon fått i sina försök att återskapa ett hem.
– Ingen från myndigheterna har varit här och pratat med oss, vi vet inte var eller hur vi ska leva, säger hon.
Hennes skadade hus ligger inom den zon på 100 meter från stranden som landets myndigheterna efter katastrofen förklarade som buffertzon – där inga hus skulle få återbyggas. Den gränsen minskades sedan till 30 meter från havet. Men på grund av det första beskedet om en 100 meter lång buffertzon, och eftersom hon trott att någon skulle komma och förklara för henne vart hon ska ta vägen, har Nandawathie nu väntat på besked i över elva månader. Hon hade ingen aning om att myndigheterna nyligen ändrat det tidigare beslutet om buffertzonen. Nandawathie förlorade sin man i tsunamin, och hon är långt ifrån ensam om att vänta besked från myndigheterna. Men många andra har istället byggt upp sina hus eller företag igen, och struntat i reglerna om buffertzoner. Som tur är äger fortfarande Nandawathie den landremsa där hennes hus stod. Hennes grannar sålde sina markrättigheter till usla priser i den röra som uppkom i samband med att reglerna om buffertzoner infördes. För byborna i Polhena är de nya toaletterna på stranden, som byggdes med hjälp av koreanska bidrag, ett exempel på myndigheternas handlingsförlamning. De står färdiga och redo att ta emot besökare, men myndigheterna har inte kunnat enas om vilket inträde man ska ta av besökarna. Så öppnandet har försenats på obestämd tid. Medan väntan fortsätter för befolkningen längs landets sönderslagna kust fortsätter tsunamins efterverkningar i det dagliga livet. Tioåriga Ishani Lakshika förlorade sina föräldrar i flodvågskatastrofen. Numera bor hon tillsammans med sin moster. Dagarna tillbringar de i sitt trasiga hus vid stranden, men på nätterna tar de sig till en släkting längre in från kusten för att kunna sova utan att vara rädda. Nandawathie berättar att hon förr i tiden brukade ligga och lyssna på havet innan hon somnade.
– Men varje gång en stor våg slår in numera så ryser vi, berättar hon. Hon är så rädd att hon skulle föredra att flytta bort från stranden, men det är inte det lättaste. – Jag vet inte vad jag ska göra. Jag byggde detta tillsammans med min man och han dog i tsunamin. Det finns så mycket smärta och jag vill härifrån, men det går inte, säger Nandawathie.
