001114 (IPS) – Efter att de chockerande bilderna av sju vita poliser som misshandlade tre afrikanska män visades på tv i Sydafrika i förra veckan, är hela landet upptaget av en hetsig diskussion om rasism.
Igen, skulle man kunna säga.
Om något har karaktäriserat detta första år i det nya årtusendet så är det Sydafrikas kamp mot de historiska demonerna. Om man bläddrar igenom pressklippen om rasistiska incidenter det senaste året så får man en bild av hur sårat och skadat Sydafrika fortfarande är.
Vid tre tillfällen i år har till exempel unga svarta blivit målade. En kvinna kläddes av naken och målades med silverfärg efter att hon anklagats för att ha snattat. En ung svart pojke målades vit, sedan han hade tagit en vit pojkes spelkulor. Enligt psykologer fyller färgen samma funktion som “tjära och fjädrar” – när man tycker illa om vad någon annan är och känner sig mäktig nog för att straffa honom.
Vid ett annat tillfälle för två månader sedan tvingade fem vita armétjänstemän en svart man att äta sin egen avföring i Potgietersrus, i norra delen av landet. Och en vit bonde, Pieter Odendaal, står nu inför rätta för att ha släpat en svart arbetare bakom sin pickup i fem kilometer.
Enligt den nationella markkommittén har Sydafrika drabbats av ett raskrig på landsbygden.
I andra änden av det rasistiska spektrumet finns en uppenbar omvänd rasism och en allvarlig främlingsfientlighet. När Sydafrika blev en demokrati 1994 kom många afrikaner från andra länder hit för att studera och arbeta.
Och med tanke på landets ingrodda vana av att dela in människor efter ras är det inte märkligt att främlingsfientligheten också är stor. En forskningsrapport från landets människorättskommitté och det sydafrikanska demokratiinstitutet visade tidigare i år att de flesta invandrare från andra afrikanska länder hade drabbats av någon sorts främlingsfientlighet.
I det senaste numret av tidskriften Focus on Africa har den nigerianske politiska analytikern Dapo Oyewole skrivit en obehaglig artikel om sina upprepade erfarenheter av främlingsfientlighet i Sydafrika.
En gammal svart kvinna krävde att få veta var han kom ifrån. När han svarade, sa hon: “vi ska jaga ut dig ur landet. Du duger inte till någonting. Voetsek. Kwere-Kwere.”
Oyewole skriver att “Voetsek” betyder “stick” eller “dra åt helvete”. “Kwere-Kwere” används som skällsord mot afrikaner från andra afrikanska länder än Sydafrika.
En annan gång blev han utslängd från en pendlartaxi för att han var utlänning. Oyewolo avslutar artikeln med att skriva att “sydafrikanerna måste lära sig att behandla andra afrikaner med respekt och värdighet. Det är precis samma sak som kampen mot apartheid handlade om.”
Sex år efter att apartheidsystemet avskaffades, kan man säga att Sydafrika är ett mer rasmässigt medvetet, till och med mer rasistiskt, land än det var när Nelson Mandela tog makten 1994.
Å ena sidan innebär det att frågor om ras inte längre döljs bakom bilden av regnbågen, som symbol för det nya Sydafrika som inte bygger sin identitet på ras.
Den bilden var dominerande omedelbart efter förändringen, och kanske är det så att vi nu till slut tar itu med vårt förflutna. Men det innebär också att man inser att det inte finns någonting av livet i Sydafrika som inte färgas av frågan om ras. Att förändra det kommer att kräva en lång och mödosam kamp.
Ta tiggeriet, som ett exempel. Fattigdomen växer i Sydafrika. Ungefär hälften av den vuxna befolkningen är arbetslös, och även om det har bildats en svart medelklass så visar undersökningar att de flesta svarta sydafrikaner har det sämre än 1994. Men de vita har inte längre en omtänksam stat att luta sig mot, och de har blivit av med många välfärdsförmåner, liksom de tryggade anställningstillfällen som apartheidstaten gav dem.
Så i dag är det vanligt att se både svarta och vita vid trafikljusen. De håller upp handskrivna pappskivor och ber om “en liten donation”. Familjen Kapp är veteraner på gatan. De blonda föräldrarna Martie och Fanie har ett lockbete i sin dotter, Marie Kapp. Hon är fem år gammal, och ett riktigt litet charmtroll. Hon står tillsammans med sin mamma i närheten av ett lyxigt affärskomplex i Johannesburg och tigger.
– Jag fick 50 rand av en dam i en BMW-cabriolet en gång. Och tre Barbie-dockor. Och kläder. Och två tiorandssedlar, säger Marie, fnissande.
Det är någonting med en vit familj som tvingats till tiggeri, som slår an en sträng hos de som passerar förbi. Och det är inte bara vita som är generösa.
– I Bedfordview fick jag 50 rand från en svart man en gång. Och i förra veckan gav två svarta kvinnor i en taxi mig 10 rand var, säger Marie Kapp. Hon har ett sätt som tycks få folk att tycka synd om henne. Vi ser henne ta emot 100 rand från en blond kvinna i en skinande svart Porsche.
För Margaret Siwatawata och hennes vackra son Joseph, som är två år gammal, är läget något annorlunda. Joseph har en keps med pärlor på, en randig t-shirt och ett avväpnande leende. Det är han som drar in pengar till den här svarta familjen.
– Jag tar med den lille, för när jag är ensam ger dem mig inga pengar. De känner inget för mig, de känner bara för den lille, säger Margaret Siwatawata.
Den vita familjen tjänar 300 rand på en bra dag, medan Margaret hoppas på att få 45 rand. Detta visar hur rastillhörighet påverkar likartade, olyckligt lottade familjer. Deras hudfärg är det som avgör hur mycket de kan tjäna på gatan.
Mönstret upprepas hela vägen upp för samhällsstegen. Den utbildade arbetskraften är fortfarande till största delen vit, även om det är en konsekvens av apartheidtidens utbildningssystem, som har lett till att det bara är en väldigt liten del av de svarta som har högre utbildning.
En studie som konsultföretaget BusinessMap gjorde i augusti visade att allt färre företag ägs av svarta. Mindre än en procent av de företag som är börsnoterade ägs av svarta. Så även om Sydafrika har politisk demokrati, så är det en bit kvar till ekonomisk demokrati.
I november nästa år ska FN hålla sin konferens mot rasism och främlingsfientlighet i Sydafrika, och det är kanske det bästa och det sämsta stället att hålla en sådan konferens på. Det värsta stället eftersom landet visar upp lager efter lager av rasism. Det är inte den mirakulösa regnbågsnation som många trodde att det hade blivit.
Men det är det bästa stället av samma anledning, för att här kan man förstå rasismens rötter, och se dess fula ansikte, som i förra veckans upprörande tv-sända misshandel.
Men det finns också små, små exempel på sydafrikaner som har tagit sig förbi sina skillnader och som lever sida vid sida. När tiggarfamiljen Kapp går hem på kvällen, går de till en förort nära Soweto, stadens mest kända svarta township. Invånarna där är en skön blandning av alla raser.
Marie leker med sina tre svarta vänner Siyabonga, Siphiwe and Lebohang. De mer välbeställda svarta familjerna har gett familjen Kapp gardiner till sitt hus, som de vann i ett tv-program, och de hjälper dem med kött och socker. Kanske kan vi nå fram till regnbågslandet, men först måste vi ta oss igenom stormen.
(001110)
..
BILD kan fås efter förfrågan till ipsnews(a)algonet.se
Bildtext: Martie Kapp och hennes dotter Marie tigger på gatan i Johannesburg. De har det knappt, men som vita tiggare tjänar de ändå bättre än sina svarta kollegor.
.
