New Delhi, 080212 (IPS) – Färsk statstik över konstbevattning i Indien har avslöjat att den totala areal som bevattnas har minskat från 17,4 miljoner hektar år 1990 till 14,3 miljoner hektar 2004. Detta trots att staten under samma period har satsat motsvarande 25 miljoner dollar på olika bevattningsprojekt.
– Uppgifterna är besvärande och måste nogsamt utredas, säger Ramaswamy Iyer, som under 1980-talet var ansvarig för vattenresurser för den dåvarande regeringen och som har skrivit flera böcker om hydrologi.
Himanshu Thakkar, koordinator på det välkända South Asia Network on Dams, Rivers and People, ger några tänkbara förklaringar till den motsägelsefulla statstiken.
– En anledning till att mindre områden bevattnas i dag är den mycket höga slamavsättningen i många dammar, som är mycket större än vad som förväntades. En annan är att de människor som bor uppströms tenderar att odla grödor som kräver mycket vatten så att bönderna längre ner inte får något vatten alls, säger han.
Thakkar säger också att en stor del vatten från vissa viktiga projekt används till städer och industrier – och inte till bevattning av odlingar.
– I det kontroversiella Sardar Sarovar-projektet i delstaten Gujarat har man avlett vatten från landsbygden till stora städer och industrier. Liknande rapporter har kommit från södra Andhra Pradesh. I regionen kring dammen Hirakund i Orissa försöker bönderna nu hindra att vatten från dammen används till industrier, säger han.
En annan anledning är dåligt underhåll av dammar, kanaler och ledningar. Gaya Prasad Gopal, vattenrättsaktivist i Bundelkhand-regionen i delstaten Uttar Pradesh, säger att ett typiskt exempel på det kommer från Bandardistriktet, känt för sitt nätverk av kanaler.
– Kanalsystemet har skadats av försummat underhåll och rengöring. Bönderna kräver förbättringar av det existerade kanalsystemet, säger han.
För två månader sedan när IPS besökte byn Padui i Banda, där sju bönder tagit livet av sig, bekräftades detta av byborna.
– Tidigare hade vår by ett fungerade kanalsystem för bevattning men det har slagits ut de senaste åren. När vattenkanalerna inte fungerar har bönder och arbetare förlorat mycket pengar, vilket har lett till flera självmord i utarmade familjer, säger den lokale aktivisten Pushpendra.
Indiens planeringskommission har erkänt problemet. “Effektiviteten av vattenanvändningen i de flesta bevattningssystem är låg, mellan 30 procent och 40 procent mot ideala 60 procent. Många bevattningssystem har förfallit på grund av igenslammning av kanalerna, ogräs som breder ut sig och läckor”, skriver kommissionen.
Kommissionen skriver att efter att större projekt har genomförts måste mer uppmärksamhet ges till de mindre kanaler som för ut vattnet till böndernas fält. Den menar att delstatsregeringarna inte har avsatt tillräckligt mycket pengar till underhåll av dessa.
Thakkar säger att detta underblåser den indiska rörelse som motsätter sig fler storskaliga dammbyggen innan man reparerar och underhåller de bevattningssystem som finns i dag.
I december vann denna rörelsen en delseger när Nationella miljööverklagnings-myndigheten, National Environmental Appellate Authority, NEAA, dit medborgare kan vända sig för att överklaga beslut, ifrågasatte det klartecken som Indiens miljödepartement givit byggandet av en damm i Polavaram, vid floden Godavari i delstaten Andhra Pradesh.
Thakkar säger att detta visar att megadammprojekt inte längre är en självklarhet i Indien även om regeringen har lyckats utmana NEAA:s beslut.
Polavaram-projektet utlovar vatten till 291 000 hektar och dricksvatten till 2,5 miljoner människor i byar. Det uppskattade priset för projektet är dock över motsvarande tre miljarder dollar och utbyggnaden skulle innebära att över 200 000 människor tvingas att flytta.
I en utredning från år 2000 kom planeringskommissionen fram till att 25 miljoner människor har tvingats flytta på grund av stora vattenprojekt i landet sedan 1950. Det verkliga antalet människor som tvingats lämna sina hem är antagligen ändå högre i dag.
