Nairobi, 070905 (IPS) – Affischer, offentliga möten, radio- och tv-reklam är alla nödvändiga ingredienser för att kunna bli invald i parlamentet i Kenya, och allt kostar pengar. Att få ihop en rimlig kampanjkassa kan vara särskilt svårt för de få kvinnor som engagerar sig i politiken.
Politik är fortfarande i hög utsträckning en manlig domän i Kenya. Bara åtta procent av de 222 platserna i parlamentet innehas av kvinnor. En av de kvinnor som hoppas kunna ta plats i parlamentet efter valet som ska hållas i december är Jennifer Masis, som ställer upp för oppositionspartiet ODM-Kenya. Men en mager kampanjkassa är en stor nackdel.
– Jag har inga egna resurser. Jag har försökt att samla in pengar men jag har stött på många hinder. En del kallar mig för tiggare, säger Masis, vars parti är en utbrytargrupp från det största oppositionspartiet, Orange Democratic Movement, ODM.
Pamela Mburia har en liknande historia att berätta. Hon hoppas att kunna vinna den parlamentsplats som står på spel i Nithi, i den östra provinsen, men hon har ännu inte bestämt vilket parti hon ska liera sig med. – Vägarna är ofarbara och man måste hyra ett fordon som klarar av terrängen för att nå vissa områden. Det är dyrt. Jag gör av med mina sista ören, och ibland har jag knappt råd att åka tillbaka till Nairobi, säger Mburia.
Traditionen och kulturen har sedan länge gett männen kontrollen över pengarna i Kenya.
– Kvinnor är missgynnade eftersom de inte har några resurser. Kampanjer kräver att man ska kunna ta sig fram i fyrhjulsdrivna bilar, trycka upp affischer och ge bort pengar. Det är dyra saker som kräver mycket pengar, säger Kennedy Masiime, som är chef för demokrati- och antikorruptionsorganisationen Centre for Governance and Development En del kvinnogrupper har börjat samla in pengar till kvinnliga kandidater för att öka deras chanser att bli valda.
– Vi tänker mobilisera resurser till kvinnor. Vi kommer att höra av oss till internationella organisationer och donatorer, säger hälsoministern Charity Ngilu, som är engagerad i Förbundet för kvinnliga parlamentsledamöter i Kenya.
Även Förbundet för kvinnliga väljare i Kenya, en organisation som är baserad i huvudstaden i Nairobi, tänker bidra, genom att stödja ett mindre antal kvinnor som vill ställa upp i valet. Hittills har 300 kvinnor som tänker ställa upp i parlamentsvalet eller i lokala val varit i kontakt med förbundet angående kampanjbidrag. Många hoppas också att ett lagförslag som för tillfället diskuteras i parlamentet ska hjälpa kvinnor som vill ställa upp. Lagförslaget, som handlar om statsbidrag till de politiska partierna, innehåller en föreskrift om att bidragets omfattning ska vara kopplat till hur många kvinnliga kandidater partierna ställer upp med. William Ruto, en av ledarna inom ODM, säger att en kampanj inför parlamentsvalet kostar mellan cirka 300 000 och drygt 400 000 kronor – en ansenlig summa i ett land med omfattande fattigdom. Men Maina Kiai, ordförande i Kenyas nationella människorättskommission påpekar att en stor del av utgifterna går till att “mobilisera” folk, vilket ofta innebär att betala ut mutor.
– Om man skulle bedriva en helt ren kampanj skulle det inte kosta sådana stora summor. Vi behöver ett system och en struktur som kontrollerar hur kandidaterna använder sina kampanjpengar, säger Kiai.
Men det är inte alltid solklart var gränsen för en muta går, och det är svårt att bedriva en helt “ren” kampanj i ett land där väljarna har lärt sig att förvänta sig belöning för sitt engagemang. Pamela Mburia säger att det är en vånda varje helg när hon reser till sin valkrets för att träffa potentiella väljare.
– Många av dem reser långt för att kunna lyssna på mig, och efter mötena förväntar de sig att man ska ge dem pengar till biljetten tillbaka. Ibland lyssnar de inte med öronen, utan med munnen. De behöver äta, och man kan inte lämna dem i sticket.
