Guatemala City, 070815 (IPS) – 20 år har gått sedan undertecknandet av det fredsavtal som utgjorde grunden för fred i Centralamerika. Men de ekonomiska och sociala problem som låg till grund för inbördeskrigen finns kvar, och därmed också risken för att nya konflikter ska bryta ut.
I mitten av 1980-talet plågades regionen av tre väpnade konflikter. Den äldsta hade brutit ut i Guatemala redan 1960. I Nicaragua bekämpade den USA-finansierade gruppen contras sandinisternas vänsterregering, som störtat familjen Somozas diktatur 1979. Och i El Salvador hade gerillagrupper bildat en gemensam front 1980 och bekämpade en auktoritär regim som med tiden blivit alltmer våldsam.
I maj 1986 samlades presidenterna för El Salvador, Guatemala, Nicaragua och Costa Rica vid ett toppmöte i den guatemalanska staden Esquipulas. Costa Ricas president Óscar Arias lade efter mötet fram ett fredsförslag vars målsättningar bland annat var att åstadkomma en demokratisering, ett slut på inre strider, ökad respekt för de mänskliga rättigheterna och ekonomiskt samarbete inom regionen. I uppgörelsen fanns också en tidsplan för när åtgärderna skulle vara genomförda. Den 7 augusti 1987 undertecknade så de fem ländernas ledare uppgörelsen, som kom att kallas Esquipulas II. Avtalet utgjorde sedan grunden för de nationella uppgörelser som till sist kom till stånd och fick ett slut på inbördeskrigen. Dokumentet slog fast att ländernas regeringar skulle arbete för en snabbare utveckling i syfte att skapa jämlikare samhällen, utan extrem fattigdom. När den 36 år långa konflikten i Guatemala äntligen avslutades 1996 uppstod en ny politisk öppenhet i landet och institutionerna demokratiserades. Men den grundläggande målsättningen om att få bort marginaliseringen och fattigdomen har ännu inte infriats. År 1990 levde 20 procent av landets befolkning i extrem fattigdom. Den siffran hade sjunkit till 16 procent tio år senare, men steg till dryga 21 procent igen till år 2004. Nästan hälften av landets barn lider dessutom av kronisk undernäring. – Hunger i fredstid. Det är en motsägelse, säger Karin Slowing, vid FN:s utvecklingsprogram UNDP. Slowing påpekar att det inte genomförts några omfördelningar av rätten till jordbruksmark i Guatemala sedan 1979. Ekonomen Miguel Arturo Gutiérrez säger till IPS att mycket lite har hänt när det gäller fattigdomen och de sociala orättvisorna i landet sedan Esquipulas II, samt fredsavtalet 1996 undertecknades.
Inte heller i El Salvador har de två årtionden som passerat sedan Esquipulas II inneburit någon lösning på fattigdomsproblemen, enligt ekonomen Alfonso Goitia. Efter att den tolv år långa konflikten i landet avslutats med ett fredsavtal 1992 så fanns det förhoppningar om en rättvisare fördelning av landets resurser. Men enligt Goitia har de högerinriktade regeringar som haft makten istället fört en politik som snarare ökat klyftorna. Enligt en UNDP-rapport sjönk dock andelen hushåll som bedömdes som fattiga i landet från dryga 31 procent 1991 till knappa 23 procent 2005.
Rapportens författare Carlos Acevedo ifrågasätter dock om salvadoranska myndigheternas siffror stämmer. Dessutom tillhör El Salvador fortfarande den femtedel av världens länder som är allra mest ojämlika, enligt rapporten.
Inte heller i Nicaragua har de senaste 20 åren inneburit några avgörande förbättringar för den fattiga delen av befolkningen.
Ekonomen Alejandro Martínez Cuenca berättar för IPS att statliga siffror visar att över 70 procent av befolkningen på Nicaraguas landsbygd levde i fattigdom 2005.
Inbördeskriget i landet avslutades 1990. Nicaragua är nu ett land i fred, men också ett mycket fattigt land. Enligt FN:s senaste rapport om landet, som publicerades förra året, har få framsteg gjorts i fråga om att minska den extrema fattigdomen.
