Nairobi, 070309 (IPS) – Aids skördar så många offer bland de afrikanska arbetarna att en del arbetsgivare för säkerhets skull utbildar två anställda för samma arbetsuppgifter. Men få arbetsplatser har program för att motverka diskrimineringen av de drabbade.
Med tanke på hur hårt aidsepidemin slår mot Afrikas arbetande befolkning så finns det ett akut behov av att arbetsgivarna genomför åtgärder till stöd för sin hiv-smittade personal, och ser till att de inte stigmatiseras. Det menar Khama Rogo, som arbetar för Världsbanken med ett program för frågor om hiv och aids inom arbetslivet.
Enligt Khama Rogo skulle ett sådant system även kunna spara resurser.
– Vi har siffror på att när det finns program för hur man tar hand om anställda som är hiv-positiva eller aidssjuka så behöver de inte längre vara sjukskrivna, sa han i samband med ett möte i Kenyas huvudstad Nairobi nyligen. Vid mötet deltog Världsbanksanställda från 27 olika afrikanska länder för att diskutera aidsepidemins effekter på kontinentens arbetsplatser. Ungefär tio procent av världens befolkning lever i Afrika söder om Sahara. Men enligt FN finns här också mer än 60 procent av alla som drabbats av hiv eller aids. Enligt internationella arbetsorganisationen ILO är dessutom nio av tio hiv-smittade i arbetsför ålder. ILO har utarbetat en principförklaring i tio punkter för hur man ska hantera hiv och aids på arbetsplatserna. Dessa punkter tar bland annat upp behovet av att arbetsplatserna utformas så att de anställda kan få den vård de behöver – samt att de som drabbas av sjukdomen inte ska behöva riskera att få sparken.
Men riktlinjerna handlar inte bara om att fokusera på de hiv-smittade, utan även om vikten av att omgivningen arbetar för att sprida kunskaper om sjukdomen och bidra till att förändra attityder.
Det finns exempel på arbetsgivare som har utarbetat riktlinjer för hur man ska bemöta sjukdomen på arbetsplatserna. Men mycket återstår fortfarande att göra.
Charles Nyang'ute, chef för Kenyanska arbetsgivarföreningens aidsprogram, säger att organisationen ber sina medlemmar att utveckla riktlinjer för att se till att de som drabbats av sjukdomen inte diskrimineras och får tillgång till läkarvård.
– Långt innan sjukdomen utlystes som en nationell katastrof lanserade vi en uppförandekod för våra medlemmar om hur de skulle hantera situationen, även gällande frågor om diskriminering.
Samtidigt medger Charles Nyang'ute att enbart 30 procent av arbetsgivarföreningens medlemmar hittills har utvecklat egna program för att hantera sjukdomen.
Aidsepidemin utlystes som en nationell hälsokatastrof i Kenya 1999. Enligt FN är över sex procent av den vuxna kenyanska befolkningen hiv-smittade.
Dorothy Onyango, ordförande för organisationen Kvinnor mot aids, menar att det inte räcker med att bara en handfull arbetsgivare har infört regler för att hjälpa dem som drabbats av hiv eller aids.
– Väldigt många arbetare som lever med sjukdomen får fortfarande sina rättigheter kränkta. Vi måste se till att alla arbetsgivare tvingas införa dessa regler, säger hon. Aktivisterna kräver också att den lag till skydd för hiv-smittade och aidssjuka som infördes förra året ska tryckas på alla lokala språk och få en vidare distribution.
Lagen innebär att de som diskriminerar hiv-positiva, eller nekar dem anställning på grund av sjukdomen, kan straffas. Men att det är svårt att nå ut med särskilda program på arbetsplatserna vet Världsbanken av egen erfarenhet. Organet erbjuder sina 15 000 anställda och deras familjer möjligheten att frivilligt hiv-testa sig, samt bromsmediciner åt dem som drabbats av sjukdomen. Men av de mellan 300-400 anställda som är hiv-smittade har enbart tio procent tagit del av det programmet, berättar Ana Maria Espinoza som arbetar med hälsovårdsfrågor vid Världsbanken. – Vi vill att de människor som är i behov av behandling får det. Men vi måste bekämpa stigmatiseringen så att inte sjuka människor är rädda för att skaffa tillgång till livsviktiga mediciner, säger hon.
