Washington, 050922 (IPS) – För precis fyra år sedan publicerade den då okända lobbygruppen Project for the New American Century, PNAC, ett öppet brev till USA:s president George W Bush. I brevet förklarade man i detalj hur presidenten borde bedriva sitt nyutlysta “krig mot terrorismen”.
Förutom att störta talibanregimen i Afghanistan, uppmanade de företrädelsevis nykonservativa undertecknarna presidenten att använda “alla tillgängliga medel” för att åstadkomma ett regimskifte i Irak. Och uppmaningen gällde oavsett om det fanns några direkta bevis för att Irak varit involverat i terrorattackerna mot USA den 11 september.
I brevet uppmanade man också till bestraffningar av Iran och Syrien om de vägrade tillmötesgå USA:s krav på att upphöra med stödet till Hizbollah, som enligt PNAC ingick i terrornätverket. Biståndet till den palestinska myndigheten skulle också dras in om inte de palestinska attackerna mot Israel upphörde.
Dessutom uppmanade man till en stor ökning av försvarsanslagen, för att bemöta den konflikt som vissa av undertecknarna – däribland den tidigare CIA-chefen James Woolsey – snart skulle kalla för ett världskrig.
Sex månader senare publicerade PNAC ett nytt brev. Där uppmanades den amerikanska administrationen att “påskynda planerna på att avlägsna Saddam Hussein från makten”, och att väsentligt utöka försvarsbudgeten för att se till att det kommande kriget skulle kunna bedrivas framgångsrikt på alla fronter. Uppmaningarna fick liten spridning i medierna. Detta tillsammans med den kommande händelseutvecklingen gjorde att många – i synnerhet i Europa och arabvärlden – fick intrycket av att PNAC i hemlighet lyckats “erövra” USA:s Mellanöstern-politik. Och när man studerar vad Bush-administrationen gjort i regionen och jämför detta med PNAC:s rekommendationer, så är verkligen likheterna slående. Men det handlade knappast om någon hemlig konspiration. Sanningen är att PNAC, vars personal bara består av ett halvdussin personer, hade publicerat brev, uttalanden och rapporter under flera år. Kravet på ett regimskifte i Irak, som en del av ett större utrikespolitiskt projekt, var främst inspirerat av dokument skrivna av hökar i Pentagon under den förre presidenten George Bushs tid vid makten, efter det första Gulfkriget. Men även av en artikel som skrevs redan 1996 av grundarna till PNAC: William Kristol och Robert Kagan. I artikeln uppmanade de USA att skapa en “välsinnad global hegemoni” baserad på “militär överlägsenhet och moraliskt självförtroende”. Det som presenteras i dessa artiklar återspeglar tankarna hos det som bäst kan beskrivas som en hökarnas koalition – bestående av aggressiva nationalister, nykonservativa, och den kristna högern. Och det var denna koalition som tog initiativet i regeringen efter den 11 september 2001. Styrda av Kristol, som dessutom är redaktör för The Weekly Standard, blev PNAC koalitionens offentliga röst. Bland dem som skrev under PNAC:s stadgar 1997 fanns vicepresidenten Dick Cheney, försvarsministern Donald Rumsfeld, och deras två viktigaste rådgivare, I. Lewis Libby, och Paul Wolfowitz, samt flera andra högt uppsatta politiker. Det öppna brev som PNAC skrev till Bush den 20 september 2001 “rekommenderade” således inget som Cheney, Rumsfeld och Wolfowitz inte redan arbetade för inom regeringens högsta organ. Men frågan i dag är – hur går det för PNAC nu, fyra år senare? Det snabba svaret är – inte så bra. Eftersom de representerar en koalition av olika, men ändå likasinnade sorters hökar – så är gruppens genomslagskraft i högsta grad beroende av dess enighet.
Den enigheten började dock spricka redan då amerikanska trupper var på väg till Irak. Kristol och Kagan, och andra nykonservativa, ansåg att i synnerhet Rumsfeld inte var tillräckligt hängiven att satsa på en styrka som var nödvändig för att “transformera” Irak och regionen i övrigt. Och därför började man kritisera försvarsministern och kräva hans avgång. Vissa kritiker har även anklagat de nykonservativa för att ha inbillat sig själva och Bush att de amerikanska trupperna skulle tas emot med öppna armar i Irak. Att Wolfowitz gick i exil till Världsbanken och biträdande försvarsministern Douglas Feith avgick bör ses i skenet av detta. Men sammanbrottet i koalitionens enighet har lika mycket att göra med externa faktorer, som de irakiska upprorsgruppernas ihärdighet. Detta har satt stopp för koalitionens tidigare drömmar om en armé som är beredd att ingripa var som helst och när som helst. De oförväntade och enorma kostnaderna för ockupationen av Irak har dessutom visat – både för budgetmedvetna högernationalister, liksom övriga världen – att de pengar som krävs för en militärmakt av det format som PNAC alltid arbetat för, helt enkelt inte finns. Den allmänna bilden av att Irak förvandlats till ett “gungfly” har ytterligare lagt en börda på PNAC:s koalition, vars medlemmar nu måste ägna allt mer tid till att försvara invasionsbeslutet. En grupp som temperamentsmässigt är bäst lämpad att ligga på offensiven har under de senaste två åren alltmer tvingats inta försvarsställning. Men det vore samtidigt ett misstag att tro att PNAC och den koalition man representerar är uträknade. Detta i synnerhet med tanke på övriga rekommendationer som man levererade för fyra år sedan. Att man bör konfrontera Iran, i synnerhet nu under ledning av den hårdföre presidenten Mahmoud Ahmedinejad, är något koalitionen fortfarande är enig kring. Även om PNAC inte öppet gett uttryck för vad som bör göras i fråga om Iran, så råder det ingen tvekan om att man – liksom hökarna i regeringen – är helt eniga om att driva en hård linje mot landet. Hur man ska agera mot Syrien är dock mer osäkert, även om de hårdaste hökarna i koalitionen även där klart förespråkar “regimskifte”. Men precis som i fallet med Irak, har man ännu inte tänkt ut vad som ska komma i dess ställe.
