New York, 050421 (IPS) – Världens 22 rikaste länder hävdar att det utvecklingsbistånd de betalar till tredje världen har ökat betydligt de senaste åren. Men FN:s generalsekretare Kofi Annan säger att det är för tidigt att glädjas över siffrorna.
I-länderna hävdar att utvecklingsbiståndet har ökat från runt 60 miljarder dollar i slutet av 90-talet, till 69 miljarder dollar 2003 och till 78,6 miljarder dollar under förra året. De nominella siffrorna är uppmuntrande men de måste tolkas med viss försiktighet, skriver Annan i en ny rapport. När siffrorna har justerats efter det fallande dollarvärdet och efter prisinflationen så blir ökningen av biståndet bara omkring en fjärdedel så stort som det framstår vid första anblicken. Arabella Fraser, rådgivare vid den internationella humanitära organisationen Oxfam, är också tveksam till hur glädjande den påstådda höjningen av biståndet är. – De rika ländernas självbelåtenhet är oberättigad. Biståndsnivåerna är fortfarande patetiskt låga, i genomsnitt 0.25 procent av den nationella inkomsten, säger Fraser. Men Oxfam är glada för ökningen av biståndet och Fraser säger att det har märkts en ökad vilja från de rika länderna att finansiera åtgärder för att uppnå FN:s millenniemål.
– Men kvalitén på biståndet som ges är fortfarande låg. I dag når fortfarande bara omkring 40 cent av varje dollar som satsas på utvecklingsbistånd de fattigaste länderna, säger hon. Millenniemålen antogs av FN:s medlemsländer vid sekelskiftet. Bland annat har medlemmarna lovat att halvera fattigdomen, minska barnadödligheten, öka jämställdheten och minska spridningen av hiv/aids. Dessa mål ska vara nådda före 2015. – Den ökning av biståndet som framhålls vitt och brett av USA och andra rika länder är kraftigt överdriven, säger Ann-Louise Colgan, chef för kommunikationer vid det Washington-baserade Africa Action. Hon säger att flera rapporter visar att biståndet till stor del styrs av strategiska intressen – snarare än av verkliga behov. Colgan säger att upp till 70 procent av USA:s bistånd är knutet till krav på att pengarna ska användas till att köpa varor och tjänster från USA – vilket underminerar de positiva effekterna av biståndet, särskilt i de fattigaste länderna i Afrika. – Afrikas behov av utvecklingsbistånd är stora, och FN har redan visat att Afrika fortfarande är minst 150 år från att nå millenniemålet om att halvera fattigdomen, säger hon. Annan skriver i sin rapport att en allt större del av det officiella utvecklingsbiståndet har gått till katastrofhjälp till länder som givarländerna bedömer som viktiga ur säkerhetssynpunkt. Och trots de senaste årens ökning av biståndet så når det ännu inte upp till den nivå som krävs för att klara millenniemålen, enligt Annan. Annan påpekar vidare att en del av ökningen av det officiella utvecklingsbiståndet beror på det omfattade bistånd som skänkts till Afghanistan och Irak. Om man bortser från det höjda biståndet till dessa båda länder så ökade biståndet inte mycket under 2003. Det pekar mot att de resurser som avsatts för att uppnå millenniemålen har varit ganska blygsamma, menar Annan. Enligt de 22 medlemsländerna i i-ländernas samarbetsorganisation OECD, kommer det officiella utvecklingsbiståndet att uppgå till 88,4 miljarder dollar 2006, och 100 miljarder 2010. Men trots ökningen är det fortfaranden bara fem länder – Danmark, Luxemburg, Nederländerna, Norge och Sverige – som lever upp till målet om att avsätta 0,7 procent av sin nationella inkomst till bistånd. Det som är positivt är att en rad andra rika länder, bland annat Belgien, Finland, Frankrike och Irland, har satt upp datum då detta mål ska vara uppfyllt. Den mest försummade regionen i världen är Afrika, både vad gäller bistånd och utländska direktinvesteringar. Afrikas fattigdom och debatten om biståndet måste sättas i samband med kontinentens skuldkris, säger Colgan på Africa Action. – Samtidigt som de afrikanska länderna kämpar med hiv/aids-pandemin måste de flesta satsa mer pengar på skuldåterbetalning än på sjukvård till sitt eget folk, säger Colgan. Visst är höjningar av biståndet viktiga men skuldavskrivning är ett nödvändigt steg för att göra de afrikanska länderna fria att använda sina resurser till utveckling, säger hon.
