Kampala, 050304 (IPS) – Rapporter. De samlar damm på journalisters och byråkraters skrivbord – efter att ha öppnats motvilligt och stängts igen med beslutsamhet. Månader av arbete har lagts ner på rapporterna, men alltför ofta verkar det som om det enda de tjocka luntorna används till är att ställa upp dörrar eller att pressa brev.
Vad värre är att beslutsfattare ofta inte bryr sig om de resultat rapporterna kommer fram till. Den oberoende brittiska tankesmedjan Overseas Development Institute, ODI, har intresserat sig för denna och andra felmatchningar mellan forskare och beslutsfattare. – ODI arbetar nu med samspelet mellan forskning och politik. Vi försöker ta reda på varför viss forskning påverkar beslutsfattandet medan annan inte gör det, säger Naved Chowdhury, som arbetar med ODI:s program om forskning och beslutsfattande inom utvecklingsområdet. – Av olika anledningar använder beslutsfattarna inte forskningen när de utformar projekt. Vi försöker överbrygga den klyftan, säger Chowdhury som nyligen deltog vid en workshop i Ugandas huvudstad Kampala där man diskuterade problemet. Liknande möten ska organiseras i Malawi, Moçambique, Tanzania, Ghana, Nigeria och Uganda.
Julius Court, också han forskare på ODI, säger att förmågan att använda forskningsresultat när man utformar praktiska handlingsprogram saknas i många delar av Afrika och att samspelet mellan forskare och beslutsfattare försämrats även i andra regioner.
Många av deltagarna vid workshopen i Kampala sa att ett problem är att beslutsfattare ofta misstror forskningsresultat och därför lägger dem åt sidan. Det verkar också i vissa fall som om forskare och beslutsfattare prioriterar olika. – Vår erfarenhet är att merparten av forskningen inte är kopplad till policy, säger Chowdhury, som menar att det är viktigt att forskningen verkligen är av betydelse för beslutsfattarna. Presentationen av forskningsresultaten är också viktig. Beslutsfattarna vill få resultaten presenterade kortfattat och översiktligt. Men ibland får de i stället mängder av information, i rapporter som är späckade med fikonspråk, tabeller och grafer.
– Forskningens slutsatser bör delges i en kort, exakt och direkt form, säger Chowdhury.
Internet har många gånger framhållits som ett redskap för att göra forskningsinformationen lättare att hantera och lagra. Men detta verktyg har sina begränsningar – särskilt i utvecklingsländer som fortfarande dras med långsamma uppkopplingar. Men all skuld för bristen på kontakt mellan forskare och beslutsfattare kan inte läggas på skrymmande rapporter eller dålig teknik. Francis Byekwaso, projekt- och utvärderingschef på Ugandas byrå för jordbruksrådgivning, säger exempelvis att vissa enskilda organisationer inte har tillräckligt goda kunskaper i hur man tillgodogör sig forskningsresultat och omvandlar dem till praktisk handling. Deltagarna vid workshopen i Kampala diskuterade också exempel på fall där forskningsresultat har berikat utvecklingsprojekt. Michael Wandukwa, koordinator på FARM-Africa, en organisation som hjälper fattiga bönder och herdar, berättar att studier av vilka behov bönderna i distrikten Mbale och Sironko verkligen hade förbättrade organisationens projekt i regionen. – Nu finns det en växande efterfrågan på projekt i området, säger han. Men man diskuterade också fall där bristen på kontakt mellan forskare och beslutfattare har fått katastrofala följder. Court tar upp aidsepidemin som ett exempel. Beslutsfattarna förstod inte, eller tog inte till sig, forskarnas varningar om hiv i tid. Och när ett stort antal människor börjat dö av sjukdomen så kan det redan vara för sent om smittan redan har hunnit sprida sig inom befolkningen.
Uganda har lyckats väl i kampen mot hiv. Man har fått ner antalet smittade från 30 procent av befolkningen i början av 90-talet till sex procent i dag. Men södra Afrika har blivit epicentrum för epidemin. Swaziland är det land i världen med högst andel smittade – omkring 40 procent.
