Lokichoggio, norra Kenya, 041209 (IPS) – I sin verkstad förvandlar Edward Wafula primitiva bitar av plast, trä och metall till proteser. Vid sjukhuset Lopiding finns ett stort antal män, kvinnor och barn försedda med rosa filtar och kryckor. Alla har de fallit offer för minor.
Platsen är staden Lokichoggio, som ligger i den öken som utgör Kenyas gräns till Sudan. Vissa patienter har redan fått hjälp av Wafula men tvingas nu använda de långa heta dagarna till att lära sig att gå igen.
– Att få människor att kunna gå igen, att på sätt och vis ge dem livet tillbaka, känns mycket hedrande för mig, säger Wafula. Andra patienter väntar fortfarande på att få sina konstgjorda kroppsdelar utprovade, medan en tredje grupp väntar på att få hjälp av kirurgerna. Alla har de överlevt exploderande landminor, och de har anlänt hit med flyg från den långa rad av stridsplatser som finns i olika delar av regionen.
I förra veckan hölls en stor konferens om behovet av att få bort landminorna i världen. Här i Lopiding har dock kampen mot vapnens skadeverkningar fortsatt som vanligt . Med sina 800 platser är detta världens största fältsjukhus. Det är samtidigt också det äldsta – det öppnade redan för 21 år sedan då nya konflikter blossade upp i Sudan. – Vi trodde att kriget i Sudan skulle avslutas ganska snabbt, men det bara fortsatte och fortsatte. Så sjukhuset stängdes aldrig utan utökades bara, säger Rob Drouen, som arbetar för Röda korset. Utanför den ortopediska verkstaden får sudanesen Sibet Makoi hjälp av sina handikappade vänner att hålla balansen. – Sibet har inga ben, men jag har fortfarande ett kvar. En del av minan sitter fortfarande kvar i hans mage, berättar Simon Loboi. Trots skadorna är gruppen glad och alla är lyckligt lottade med tanke på att de fortfarande lever. Makoi vill själv inte prata om sina fruktansvärda skador. Han föredrar att prata om boskap, vilket verkar vara ett favoritämne bland sudanesiska män. För de största folkgrupperna i södra Sudan, nuer och dinka, utgör djuren potenta symboler för rikedom, prestige och status. Loboi berättar om hur ångestfyllt det var för honom, innan han själv blev skadad, att se sin pappa skicka ut familjens högt värderade oxe på sockerplantagerna, för att röja väg för eventuella landminor. Oxen överlevde de farliga uppdragen, berättar Loboi. Men många djur och människor gör det inte. Varje dag dödas människor av landminor i södra Sudan. Vid konferensen mot minor i den kenyanska huvudstaden Nairobi samlades tusentals delegater från olika delar av världen. De diskuterade vad som skett sedan det historiska förbudet mot minor undertecknades i den kanadensiska huvudstaden Ottawa 1997, samt hur man ska gå vidare för att få bort de minor som plågar så många. Alla länder söder om Sahara, förutom Somalia, har nu undertecknat avtalet. Men många menar att de framgångar som gjorts överskuggas av att USA ännu inte undertecknat avtalet, och fortfarande tillverkar landminor. Carol Bellamy, ordförande för FNs barnfond Unicef, påpekade vid mötet att minröjare som utbildats i USA bidragit till att få bort minorna i många länder, samt att USA 1992 förbjöd exporten av landminor. – Detta är bra, men faran ligger i att de USA-tillverkade minorna når fram till rebellgrupper i olika delar av världen genom hemliga vapenförsäljningar, säger den kenyanske människorättsaktivisten David Maina. Förutom i USA tillverkas fortfarande minor även i Storbritannien, Ryssland, Kina, Frankrike, Indien, Israel och Pakistan. Samtidigt som toppmötet i Nairobi avslutades drabbades delar av södra Sudan av häftiga regn, som fick landminor att sköljas med längs floderna. De som lagt ut minorna har därmed ingen aning om var de tar vägen. Och med tanke på att minorna kan detonera upp till 80 år efter att de grävts ner utgör de ett gissel med mycket långa efterverkningar.
