Rom, 041109 (IPS) – En ledares fysiska svaghet kan på ett direkt sätt påverka politiken. De gissningar som just nu florerar kring den palestinske presidenten Yassir Arafat och Kubas president Fidel Castro är de två senaste exemplen. Men historien är full av dem.
Vissa åldrande ledare tycks förutbestämda att dö omgärdade av rykten och ett nervöst brus om förhandlingar bakom lyckta dörrar.
Arafat, 75, växte fram som den främste palestinske ledaren under slutet av 60-talet. Även hans kritiker ser honom som den viktigaste symbolen för den palestinska kampen för en egen stat. Han har ännu inte utsett någon efterträdare. Hur det står till med Castros hälsa efter att han nyligen ramlade och åsamkades frakturer i ett ben och en arm är fortfarande oklart. Ryktena om hans hälsa har florerat i flera år, i synnerhet efter att Castro svimmande i samband med att han höll ett tal i juni 2001. Frågan är hur de inre cirklarna kommer att hantera situationen om deras så dominerande ledare försvinner, och om deras reaktioner leder till fredliga övergångar – eller kanske till motsatsen.
I ett slutet samhälle med en delvis handikappad ledare, kan ledaren och hans inre cirkel slutas i en fatal omfamning, där man är beroende av varandra för sin överlevnad. Det skriver Robert S. Robins och Jerrold M. Post i sin bok ”When Illness Strikes the Leader: The Dilemma of the Captive King,” som utkom 1993. Robins, professor emeritus i statskunskap vid Tulane University i New Orleans, har i flera böcker skrivit om den politiska dynamikern kring sjuka ledare. Han har bland annat studerat den spanske diktatorn Francisco Franco och Sovjets forne ledare Josef Stalin samt de amerikanska presidenterna Dwight D. Eisenhower, John F. Kennedy, Abraham Lincoln och Grover Cleveland.
Robins och Post skriver att det ofta uppstår ett ”skadligt” beroende mellan den svage ledaren och dennes innersta krets. Antonio de Oliveira Salazar var diktator i Portugal mellan 1932 och 1968. Sen drabbades han av en stroke och fråntogs makten. Men att så skedde fick han aldrig reda på under sina sista två år i livet. Istället anordnades fiktiva regeringsmöten vid sidan av diktatorns sjukbädd. Diktatorn kunde vare sig prata eller röra sig, utan kommunicerade genom blinkningar som betydde ”ja”, eller ”nej”, vilket beskrivs i boken ”Salazar Blinks”, skriven av David Slavitt. Även Woodrow Wilson drabbades av stroke när han satt vid makten, och blev under slutet av sitt ämbete invalidiserad. Under den perioden sägs det att hans hustru tog de viktigaste besluten. – Det är viktigt att komma ihåg att dålig hälsa nästan alltid kommer som en överraskning säger Robins.
Han menar att det finns mönster som känns igen kring Castro och Arafat. – Mönstret är att de som finns runt den sjuke ledaren håller sig i bakgrunden och väntar. Detta sker i båda fallen.
78-årige Castro har suttit vid makten i Kuba sedan 1959, efter att ha störtat president Fulgencio Batistas regim. Han är den ledare i världen som suttit längst vid makten. En del ser honom som tredje världens beskyddare i den anti-imperialistiska kampen, medan andra ser honom som en diktator. – Hans stil och allt vi sett tyder på att han vakar över sitt oberoende och villig att agera mot den som kan hota detta. Han har ännu inte blivit så skröplig att den karakteristiken försvunnit, säger Robins.
Officiellt har Castro gått ut med att hans bror Raul, som bara är fyra år yngre, ska ta över efter honom. Israels premiärminister Ariel Sharon – som är ett år äldre än Arafat – har antytt att ett nytt palestinskt ledarskap skulle kunna öppna dörren mot fredsförhandlingar. Sharon vägrar förhandla med Arafat. På den palestinska sidan har det pågått en ideologisk kamp mellan dem som återvände med Arafat från exilen i Tunis under 90-talet, och de yngre ledare som har växt upp under den israeliska ockupationen.
Arafat litar på den äldre gruppen. Men många palestinier på Västbanken och Gaza betraktar dessa som korrumperade och utomstående. Arafat har lyckats hålla tillbaka de yngre ledarna, men frågan är om det finns någon efter honom som lyckas med samma sak.
Robins menar att det är troligt med politiska förändringar då ledare faller. Men han understryker att det inte alltid är säkert.
– Det fanns en allmän förväntan om stora förändringar i Nordkorea då den gamle diktatorn Kim dog, men något sådant hände aldrig. Politiken är överlag förutsägbar, men aldrig fullständigt.
