Bangkok, 040714 (IPS) – Åsikten att det behövs välutrustade sjukhus och bra infrastruktur för att tillhandahålla aidsmediciner avfärdades vid den 15:e internationella aids-konferensen, som hölls i Thailand den här veckan.
Världshälsoorganisationen WHO siktar på att tre miljoner människor ska ha tillgång till så kallade antiretrovirala mediciner mot aids år 2005. Och WHO tror inte längre att bristande infrastruktur ska vara ett hinder.
– Vi har sett mycket effektiva projekt för behandling av hiv på ställen där det inte har funnits någon infrastruktur över huvud taget, säger Jim Yong Kim, chef för WHO:s aids- och hiv-program.
– Eftersom dessa exempel existerar, kan vi inte längre säga att det är omöjligt att behandla hiv på grund av bristen på sofistikerad infrastruktur, säger Yong Kim.
Under aidskonferensen i Thailands huvudstad Bangkok fick WHO:s linje stöd av Läkare utan gränser, MSF.
Enligt MSF har en förenklad behandlingsprocess visat sig vara ett viktigt genombrott när det gäller att utöka behandlingen av hiv-patienter.
– Vi menar att en förenkling av behandlingen är en central fråga, sa MSF:s Alexandra Calmy under en paneldiskussion vid konferensen.
Och MSF får medhåll av många av de över 17 000 representanter som deltar vid konferensen.
Zackie Achmat från Sydafrika lever med hiv, och han har varit en förgrundsgestalt i kampen för bättre tillgång till billiga aidsmediciner. Han menar att WHO:s ändrade inställning är ett resultat av de helhjärtade kampanjer som har förts av gräsrotsrörelser under de senaste åren.
– Det viktigaste som har hänt under de senaste åren är den globala kampanjen för tillgång till behandling, säger Achmat, som representerar den sydafrikanska organisationen Treatment Action Campaign, TAC.
– När vi startade TAC fanns det många människor och organisationer – inklusive FN-organ – som var skeptiska till fattiga människors förmåga att agera och förändra. […] Vi fick frågor om huruvida fattiga människor skulle kunna förstå hur man skulle ta de här medicinerna.
Det som gjorde aktivister som Achmat ilskna var faktumet att de livsviktiga mediciner som producerades i de rika i-länderna inte var tillgängliga där de som mest behövdes – bland fattiga människor i utvecklingsländerna.
De höga priserna på medicinerna, som producerades av världens största läkemedelsbolag, var den viktigaste barriären.
År 2000 kostade en årsanvändning av bromsmediciner mellan 10 000 och 12 000 amerikanska dollar.
Men priserna har sjunkit, delvis på grund av att läkemedelsföretag i u-länderna började producera kopior av medicinerna till kostnader på omkring 300 dollar per år.
Ett hinder som fanns kvar var dock farhågorna om att svaga sjukvårdssystem i fattiga länder inte skulle klara av att utföra behandlingen, med tanke på den vård och rådgivning samt de tester som måste ingå i behandlingen med antiretrovirala mediciner.
Enligt WHO har man nu kommit över även det hindret.
Men det saknas inte kritiker mot WHO:s planer. En del menar att det finns en risk att nya varianter av viruset kan utvecklas på grund av dåligt hanterade behandlingsprojekt i länder med brister i sjukvården. WHO svarar på kritiken genom att hänvisa till framgångarna med att behandla tuberkulos i fattiga miljöer.
– Det som kritikerna säger till u-länderna är att bara för att vi känner obehag över att era sjukvårdssystem inte ser ut som våra så måste ni dö, säger Jim Yong Kim.
